Olycksdrabbade, se hit!
Skulle du beskriva dig som en person som det allt som oftast verkar gå snett för? Tar du på dig dina kläder bak och fram, gissar du alltid på fel nyckel i en knippa av flera identiska när du ska öppna ett lås, ser du alltid endast baksidan av bussen du ville stiga på när du i all hast flämtande anländer till hållplatsen? Känner du dig helt enkelt i högre grad olycksdrabbad än personer i din omgivning? Ta’t lugnt, främling, du är inte ensam!
Jag är nämligen också i högsta grad en medlem av denna grupp sorgefyllda själar. Det har funnits många små episoder i mitt liv där jag, med mer eller mindre lättsam ton, tänkt att ”det här händer nog bara mig”. Till den här gruppen hör till exempel fenomenet när man öppnar ett cd-fodral och cd-skivan fattas när man inte har en blekaste aning om varför den inte är där den borde vara och var den skulle kunna vara istället. Den bestämde sig helt enkelt plötsligt för att försvinna (detta har för övrigt drabbat mig med 2 dvd-skivor från samma fodral). Jag ger ett exempel från mitt egna liv: En morgon förra veckan, när jag hade borstat mina tänder med min elektriska tandborste, lade jag upp den på sin hylla i badrumsskåpet och böjde mig över handfatet för att skölja munnen. Tyvärr lade jag tandborsten liggande i skåpet, och medan jag sköljde mitt uppfriskade pajhål rullade tandborsten tillbaks ur skåpet och föll och träffade mig i bakhuvudet. Varför, Gud? Vad är det för ett billigt nöje du unnar dig?
Ett lite mer allvarsamt exempel från mitt egna liv inom just denna kategori kan vara vad som hände mig senast jag reste till Helsingfors från Åland. Jag hade precis kommit av båten i Åbo och gick, på väg vidare mot tåget till Helsingfors, med min packning genom tullen, när en av knarkhundarna fattade väldigt stort intresse för transportväskan där jag hade mitt stage piano (jag hade spelat med Berry High på Åland under helgen). Plötsligt var jag första gradens knarkinnehavsmisstänkt. Jag drogs åt sidan och först lyftes mitt instrument ur sin väska och alla fack lusades grundligt igenom. När inga berusande medel hittades där gick turen vidare till min sportbag, som helt och hållet vändes ut och in. Alla mina behörigheter låg under lupp den kommande kvarten; min plånbok, min necessär, mina underkläder, mitt tuggummipaket, alla var objekt som kunde hysa knark. Till slut släpptes jag fri, med en knappt hörbar ursäkt för den totala våldtäkten av min integritet som ägt rum, och rusade iväg till tåget som jag sedan hann ombord på med fem minuters marginal.
Identifierar du dig med vad jag just berättat om? Tveka då inte att bli medlem i stödgruppen LJ (Livet Jävlas)! Vi träffas på tider som passar samtliga medlemmar, med andra ord nästan aldrig, men se ändå det här som en fantastisk möjlighet att träffa människor i samma livssituation och finn att du inte är ensam! För mer info, skicka mail till…jaha, det var teckengränsen.
läste den där. skrattade lite åt bilden av en smågrinig peik som hoppas så gärna att han ska gissa rätt nykel på första försöket, för att statistiken ska se bra ut... å så gjorde han inte det ;PpPPpppPPppp
SvaraRaderamen dålig stämning att scrubs inte har återvänt hem :/
Alltså jag förstår inte vart de där förbannade skivorna tagit vägen! Mitt i allt bara poff. Frustrerande to say the least.
SvaraRadera