No more candy.

Man skulle ju uppdatera den här bloggen ibland också, det var sant det!

Inte för att så överdrivet mycket har hänt. Jag har någon underlig värk i skrivandets stund, en sorts ilande, snabbt strömmande smärta i vänstra övre buken. Det kan bero på att jag tryckt i mig en massa lösgodis, igen. Jag har tänkt på att det kanske är en tradition vi borde se över, det här med lösgodis, jag och Alex. Den är inte bara onyttig, utan också väldigt budget-ovänlig. Men även i den stramaste budgeten måste det få finnas undantagstillstånd.

In other news så börjar det bli fyr i brasan, både vad gäller mitt pianospelande och mitt sjungande faktiskt. Tillsammans med min sånglärare har jag nu börjat sätta upp repertoaren och målsättningarna för min D-examen. Det är ingen examen i världsklass, inte ens en examen där man får ett betyg, men det är steget mot en större satsning på sången. Jag måste säga att jag börjar bli lite fäst vid även sången som instrument nu. Jag har inte tänkt så mycket på det förut, men det är något lite häftigt med att kunna behärska sin röst till den grad att man kan ta rena, välklingande toner samtidigt som man berättar en historia. Sången är i den aspekten ett väldigt känsloladdat, och ömtåligt instrument. Det gäller att ta hand om sin röst. Och med de orden går jag och lagar till mig årets första kopp glögg. Legendariskt.

Jag har kommit på att jag borde börja bruka någon sorts elektronisk ögonblickuppfångare, även känd som kamera. Det skulle kanske piffa upp den här bloggen lite. Det är ju trots allt inte i texten det ligger, det här med bloggar. Det är utseendet som är hemligheten.