My suit.

Jag känner att jag börjar bli lite som Barney Stinson när det kommer till fester. Det är inte en fest om man inte "suitar upp" i mitt tycke. Det kan visserligen också bero på att jag fullkomligt älskar min svarta kostym och tar varje tillfälle jag får att använda den. Det är också en kostym som alltid vänt blickar och framkallat både häpnad och åtrå.

(På bilden är det alltså kostymen till höger vi talar om. Pajasen till vänster, klädd i den andra kavajen jag äger, behöver ni endast skratta flyktigt åt innan ni fortsätter läsa.)

När mitt abiturientår tog vid, hösten 2008, hade jag ännu aldrig kommit nära att äga en kostym. Det var ett onödigt lyxplagg tyckte jag, vad kunde man behöva en dyr kostym till när det fanns så mycket annat att klä upp sig med? Men så på våren kom studenten närmare och det var dags att ta min kostym-oskuld, så min far och jag kilade med detta syfte in till Zygos herrkläder i centrala Mariehamn. Jag hade bara på skoj testat kavajer på Kappahl förut, men de var alla alldeles för stora för min slanka kroppsbyggnad. Därför hade jag inga stora förhoppningar över vad resultatet av denna shoppingstund kunde bli. Men ägarinnan av denna butik var precis den där typiska allvetande och intuitiva klädestypen. Hon granskade mig några sekunder från topp till tå och letade sedan upp ett förslag som jag fick prova. Så fort den gled på kände jag att jag hittat rätt, passformen var så bekväm att det knappt kändes att jag hade den på mig. Jag såg mig i spegeln och såg en så stilig man att jag vände mig om för att se vem som stod bakom mig. Och så var en kärlek påbörjad...

Kostymen hade premiär på Karonka-balen samma vår, och fick bland annat denna kommentar av min klasskamrat Marie:
"Om du inte vore som en bror för mig, så... raowrr säger jag bara!"
Kostymen var sedan med på studenten, mitt livs hittills lyckligaste dag. Sedan dess har den också figurerat på otaliga pianokonserter och matinéer, fester och tillställningar. Nyligen tog jag, tillsammans med min kostym, hela Sibelius-Akademin med storm när jag var den till synes enda på hela läroanstalten som tog International Suit Up Day på allvar. Vi har hunnit med mycket under ett och ett halvt år, jag och min kostym, och många lyckliga år hoppas jag på i framtiden.

There will never be anyone like you again and you make it a pure pleasure to suit up.