Mellan jul och nyår.

Lovet har fortskridit på Åland, men det har inte mina akademiska uppgifter. Å andra sidan kan all denna vila och avståelse från mer ansträngande musikaliska projekt visa sig väl behövlig under vårterminen. Jag har satsat på att ladda upp batterierna mera, så att säga.

Iförrgår, däremot, var det ingen vila. Då lät nämligen Berry High Arkens lobby fyllas med (förhoppningsvis) välljudande toner så sent som till tre på natten. Förutom faktumet att vi inte spelat ihop på ett tag och därför kanske inte var så tajta*, samt att hälften av oss hade feber, gick spelningen faktiskt bra.

Juldagen på Arken kan jag tyvärr inte säga samma sak om. Jag blev under mystiska omständigheter av med det föremål jag lägger störst stolthet i: mitt ugglehalsband. Omständigheterna var mest mystiska på grund av berusning, men halsbandet försvann hur som helst, och varken jag eller någon annan har hittat det sedan dess.

På måndag åker jag tillbaka till Helsingfors, för övrigt. Jag ser fram emot att återförenas med min huvudstad, vi har ju blivit så goda vänner under hösten och vintern. Mot en vår fylld med musik!

* För att få en maximal upplevelse utav ordet "tajt" rekommenderas att på samma gång som ordet uttalas kupa handflatan, med flatan uppåt, och spänna till i handen, som att du höll i en mjuk boll som du klämde till, till exempel.

Åland, Jul, Reflektioner.

Julen är en högtid som drar fram lyckan i livet hos många. Jag är lycklig över många saker i mitt liv.

Jag är en lycklig över att ha växt upp på en trygg plats som omgett mig med goda vänner jag alltid kommer att minnas, och som gett mig all världens möjligheter, även om jag kanske inte själv alltid förstått det.

Jag är lycklig över mina föräldrar, som alltid gett mig sin ovillkorliga kärlek och stöttat mig i mina val i livet, som alltid visat hur viktig jag är för dem och hur mycket min lycka betyder för dem och som uppfostrat mig väl och mer än någon annan gjort mig till den jag är idag.

Jag är lycklig över hur mitt liv har fortsatt under hösten, hur hemma jag känner mig där jag är när min framtid för ett år sedan kändes så osäker. Jag är lycklig över alla oförglömliga personer jag träffat, allt jag redan lärt mig som musiker och allt jag fortfarande har att lära mig under de kommande åren och hela livet.

Jag är lycklig över att ha hittat något riktigt speciellt, en kärlek jag aldrig upplevt förut och som jag hoppas blir långvarig. Den historien kan vi ta en annan dag, du och jag, bloggen.

Slutligen är jag även lycklig över min jultröja, som jag haft på mig hela dagen idag. Den kanske inte fungerade för vanliga festtillfällen, men på en dag som julafton är färgen idealisk.
(Den är ännu rödare än den ser ut på bilden, som en brandpost.)

God Jul åt er allihop.

We all chillin'

Nu har jag alltså hunnit vara på Åland ett tag och haft jullov. Det har varit otroligt avslappnande att kunna släppa allt ett tag och bara ta det lugnt. Men det är ingen långvarig lyx, ty från och med idag ska jag återigen sätta på mig min professionella mask och placera mig vid mitt klaviaturformade skrivbord!

På tal om det så var ju jag och Tosse på besök till vårt kära gamla lyceum och talade om våra utbildningar i måndags. Ett väntat, ganska blygsamt antal intresserade dök upp men de verkade genuint intresserade och ställde många frågor. Risken finns, så att säga, att vi får åländskt sällskap nästa höst! Litet roligt var också att några gamla kamrater som studerar på folkhögskolor i Sverige dök upp för att höra hur vi hade det. Efter vårt infotillfälle blev vi till och med alla bjudna på kaffe, i lärarrummet. Då har man lyckats i livet.

When inspiration strikes.

Det känns konstigt att vara hemma, med Nora nerpackad.
(Hoppsan, jag kallar Helsingfors hemma. Det hände så fort att jag inte märkte det själv förrän efteråt.)
Annars, så fort jag inte har något att göra, brukar jag sätta mig vid min Nora och spela en trudelutt, kanske ingenting speciellt, kanske inget alls, bara leka med klaviaturen lite. Kanske improvisera en liten four chord song, eller väcka gamle Edvard Griegs musik till liv. Nu stod jag just i köket och förberedde lunch åt mig. I väntan på att pannan skulle bli varm gick jag per automatik till mitt rum, bara för att se min packade gig-bag där Nora brukar stå i all sin prakt. Vad skulle jag nu göra i väntan på att få steka mina chicken nuggets?

Jag vet! Skriva ett blogginlägg.

...tadaah!

This is my life on holiday.

Doftljus, pepparkakor, glögg, packning, lek med synten, lättnad... denna kvälls ingredienser.

Några viktiga händelser har utspelat sig sedan jag skrev senast. För det första, hade vi MuPpar på Sibelius-Akademin ett väldigt lyckat lucia-tåg där vi faktiskt hann lussa inte bara i skolans samtliga tre byggnader, utan dessutom invadera SFP:s högkvarter och Luckan. "Dagens höjdpunkt" blev vi till och med kallade av en studiekamrat, som satt och åt lunch som bäst när vi skred in i matsalen. För mig var såklart höjdpunkten att få gå runt i skolan med lång vit dräkt och stjärngosse-strut, på ett universitet liksom.

Sedan har jag nu haft min sista undervisning på Akademin för hösten. Jullovet är ett faktum! Det känns obeskrivligt. Dels för att det är en stor lättnad för mig att ändå ha klarat mig genom min första termin utan större problem, men också för att det har gått så förbannat fort. Vart for all tid kan man undra? Jag hoppas bara att jag har hunnit lära mig något på vägen också. Jag har nu tagit det totalt lugnt i några dagar och planerar göra så några dagar till, innan jag småningom förbereder mig för vårterminen och musikalprojektet.

Såklart kommer jag under lovet även att sakna alla kära vänner jag lärt känna under hösten. Jag tänkte först skriva upp era namn hit i en lista, men den blev för lång, så enligt principen "ingen nämnd, ingen glömd", säger jag bara åt er alla: Ha ett riktigt härligt (kanske rentav mysigt) jullov, vila er och samla nya krafter, och så ses vi i januari!

Och imorgon, Åland, ses vi igen. Om jag överlever att kånka på alla grejer som ska med imorgon. Men det gick i höstas att komma hit till Helsingfors med en shitload packning, så varför skulle inte returen gå?

Radiohead - High And Dry

En låt som helt fastnat på hjärnan. Här under har ni en annan version, Jamie Cullums cover på samma låt. Vilken är bättre? Jag kan inte bestämma mig i alla fall.

Och nu över till vädret...

Det har varit ett riktigt snökaos idag. Jag skulle ta buss från centrum ut till mitt hem i Gumtäkt, men tröttnade till slut och hoppade av bussen för att fortsätta till fots, efter att ha kommit fram en kilometer på ungefär en halvtimme. Total trafikstockning rådde hela vägen mellan järnvägsstationen och Sörnäs och ingen kom någonvart. Jag gick hem, och bussen hann aldrig ikapp mig. Att inga trottoarer var plogade samt att många tänkt samma tanke som jag och färdades till fots och trängdes på de små upptrampade stigarna gjorde promenaden så mycket mer intressant.

För övrigt (no 1) har ett nytt snöfallsrekord uppmätts för Helsingfors, i just Gumtäkt. 51 cm snö ska ha fallit här i knutarna. Det var inte lite.

För övrigt (no 2) har jag känt mig väldigt elektronisk i min musiksmak här på kvällen, men min vän Yousef tipsade om en grupp vid namn Pendulum, och jag är verkligen inte den typen som vanligtvis gillar elektronisk musik, men denna grupp är ett stort undantag. Mitt största problem med elektronisk musik brukar vara att den ofta känns "skapad endast för att sälja", så att säga. Man tar en stark bas som pumpar fjärdedelar och lägger till ett fett synthljud och så är det klart för nattklubbarna, utan någon vidare analys. Men Pendulums musik känns väldigt väl genomtänkt, experimenterande och varierande. Nedan låten som mest fastnade ikväll:


Med dessa deep sounds lämnar jag er för kvällen. God natt.

Itsenäisyyspäivä.

Idag firar vi Finland. Och det slog mig plötsligt idag: jag är i Helsingfors på själva dagen. För mig som känner starkast band till just Finland (hur mycket jag än gillar Åland på sitt sätt, kommer jag alltid att se mig mer som en finländare än som en ålänning), var det en varm känsla att gå i centrum och se alla blåvita flaggor på hustaken och fasaderna.

Jag och Alex har också firat, med pepparkakor, glögg och genom att lyssna på diverse för dagen lämpliga körhymner. Jag köpte till och med självständighetsljus. Vi hade bara problem med hur vi skulle få ljuset att stå, i och med att vi inte äger ljushållare. Men då får man vara lite kreativ:

Vad ni ser är alltså ljuset, fastspänt i ett gitarrcapo på ett folie-underlag. Återigen räddar musiken dagen!

Kort uppdatering

Igår uppträdde jag för första gången med sång i Helsingfors. Evenemanget var en sångarmatiné, en ganska sluten tillställning egentligen där olika sånglärares elever samlades och sjöng för varandra. Jag sjöng en duett på Snow Patrols one hit wonder Chasing Cars (varför felstavar jag det alltid Cras först och måste sedan sudda ut och skriva det på nytt? Har andra samma problem?) med Reetta Hotti, en mycket begåvad sångerska. Och vi fick mycket bra kritik. Min sångröst har faktiskt känts ganska bra ett tag nu. D-examen på våren känns som en riktigt realistisk målsättning.

In other news, höstterminen börjar närapå ta slut för mig. Jag har endast fåtalet kurser aktiva ännu innan julen, och den 14 december är det finito. Då blir det äntligen ett besök till Åland igen! Oh, gamla vän, det var länge sedan vi sågs. Jag slår vad om att jag har mer att berätta om min höst än vad du har, din gamla tråkmåns till örike, men jag gillar dig ändå.

En bra dag.

Det har det varit idag.

Annars var mitten av veckan något av en depressiv period för mig. Jag översköljdes plötsligt av stress över projekten som jag har på gång; mitt pianospelande, alla saker som ska vara klara innan julen, och kanske allra mest musikalprojektet jag är en del av. Allt kändes plötsligt för mäktigt för mig. Samtidigt kände jag en fundamental tvekan över min nuvarande position i livet. Jag kände mig inte tillräckligt bra för skolan jag går i och i min framtid såg jag bara arbetslöshet eller ett jobb på Hesburger.

I stunder som denna är det bra att man har goda vänner som kan få en på rätt spår igen, vilket jag råkar ha. Det är otroligt vilka fina personer jag lärt känna under hösten, varma människor som alltid får en på bättre humör om man skulle ha en dålig dag, och som får en på ännu bättre humör när man har en bra dag.

Denna helg satsar jag stort på mina skills i bandinstrument. Idag övade jag elbas, elgitarr och trummor 1½ timme vardera i bokade lokaler i p-huset, och imorgon väntar samma sak. Jag har verkligen börjat gilla bandinstrument, och blir samtidigt lite frustrerad över att jag inte sett förut hur härliga de är. Något av dessa instrument borde definitivt bli ett nytt biinstrument till nästa låsär, jag är bara inte säker på vilket ännu. Hittills leder i alla fall trummorna, det är en fin motvikt till allt fint pianospelande att få bara hamra på ibland. Sedan blir det ju så mycket mer givande när man börjar kunna annat än bara rakt beat-komp också. Idag spelade jag trummor till några Toto-låtar som krämade på i mina öron från iPoden till exempel. Hur snyggt det lät är en annan fråga, men det kommer väl med tiden.

Sängen kallar, godnatt folk.

Meh.

Peiks morgon, sett från Alex ögon ur Peiks ögon, eller hur det nu blir.

*BANGARANG MUTHAFUCKA!* Ack, väckarklockans ljuva toner smeker åter min trumhinna. Det enda naturliga i det här skedet är att rikta ett menande petfinger mot snooze-knappen, medan jag triumfartat och sömndrucket nynnar på Maskinens "Segertåget". "Hej, här kommer segertåget - nunununu - äh, vi kör igen!" och så kör vi igen - jag somnar om.

En kvart senare börjar sadismsymfonin till väckningssignal på andra versen och det är dags att på riktigt stiga upp. Jag trallar in i badrummet och ser mig själv i spegeln; jag tycks på något sett ha degenererat under natten. Hela ansiktet ser helt after-bed ut - knullrufs i nunan. Nåja, det lär ju vara en trendig frisyr, så varför inte för anletet med? Åtminstone var den det för något år sedan. En sådan magnitud av modeaktualitet räcker bra om man bor i Finland.

En raggardusch senare ser jag mer acceptabel ut. Dags att knäppa igång all elektronisk apparatur jag äger, bara för att jag tillhör nintendogenerationen. "Åh, sxephil och TheYoungTurks!"

- timmar går, kommer tillbaka, dricker lite te och går igen -

"Oj, jag måste hinna med bussen nu! Frukosten blev oäten - whatevs!"

ZOOM ZOOM ZOOM!

The boy who lived.

Idag var jag med Alex och såg den första delen av Harry Potter and the Deathly Hallows. Om jag skulle recensera den kort: Jag gillade inte filmerna först. Jag hade nämligen läst böckerna ett flertal gånger innan jag såg filmerna, och speciellt i de nyare filmerna stämde ingenting överens med hur jag såg det när jag läste böckerna. Och helt förståeligt är det, alla ser vi ju saker på olika sätt, och varför skulle nu jag och regissören råka ha identiska upplevelser av böckerna? Men jag har på sistone lyckats bortse från faktumet att filmerna skulle basera sig på böckerna, och då blir filmerna bra. Den femte och sjätte filmen kanske inte var super i vilket fall i mitt tycke, men efter denna sjunde del 1 är jag helt tagen, helt medryckt. Jag saknar ord för upplevelsen helt enkelt. Vilken snyggt gjord och emotionell film.

Under bussresan tillbaka kom Alex och jag (främst Alex, men jag hade kalkylatorn som möjliggjorde våra uträkningar) fram till detta:
-Förutsatt att man färdas med en konstant acceleration på 40 m/s^2 (eller 144 km/h/s, en acceleration som alltså motsvarar ett tryck på 4 G, det högsta G-trycket "vanliga" människor klarar av), skulle man uppnå en tredjedel av ljusets hastighet på en knapp månad, eller 10% av ljusets hastighet på endast en dryg vecka.
That's cool. Fortfarande lite svårt att genomföra dock. Och observera att detta inte är relativistiskt, hälsar Alex.

Krönika no 3.

Publicerad i Nya Ålands tv- och nöjesbilaga den 19.11.2010.

Olycksdrabbade, se hit!

Skulle du beskriva dig som en person som det allt som oftast verkar gå snett för? Tar du på dig dina kläder bak och fram, gissar du alltid på fel nyckel i en knippa av flera identiska när du ska öppna ett lås, ser du alltid endast baksidan av bussen du ville stiga på när du i all hast flämtande anländer till hållplatsen? Känner du dig helt enkelt i högre grad olycksdrabbad än personer i din omgivning? Ta’t lugnt, främling, du är inte ensam!

Jag är nämligen också i högsta grad en medlem av denna grupp sorgefyllda själar. Det har funnits många små episoder i mitt liv där jag, med mer eller mindre lättsam ton, tänkt att ”det här händer nog bara mig”. Till den här gruppen hör till exempel fenomenet när man öppnar ett cd-fodral och cd-skivan fattas när man inte har en blekaste aning om varför den inte är där den borde vara och var den skulle kunna vara istället. Den bestämde sig helt enkelt plötsligt för att försvinna (detta har för övrigt drabbat mig med 2 dvd-skivor från samma fodral). Jag ger ett exempel från mitt egna liv: En morgon förra veckan, när jag hade borstat mina tänder med min elektriska tandborste, lade jag upp den på sin hylla i badrumsskåpet och böjde mig över handfatet för att skölja munnen. Tyvärr lade jag tandborsten liggande i skåpet, och medan jag sköljde mitt uppfriskade pajhål rullade tandborsten tillbaks ur skåpet och föll och träffade mig i bakhuvudet. Varför, Gud? Vad är det för ett billigt nöje du unnar dig?

Ett lite mer allvarsamt exempel från mitt egna liv inom just denna kategori kan vara vad som hände mig senast jag reste till Helsingfors från Åland. Jag hade precis kommit av båten i Åbo och gick, på väg vidare mot tåget till Helsingfors, med min packning genom tullen, när en av knarkhundarna fattade väldigt stort intresse för transportväskan där jag hade mitt stage piano (jag hade spelat med Berry High på Åland under helgen). Plötsligt var jag första gradens knarkinnehavsmisstänkt. Jag drogs åt sidan och först lyftes mitt instrument ur sin väska och alla fack lusades grundligt igenom. När inga berusande medel hittades där gick turen vidare till min sportbag, som helt och hållet vändes ut och in. Alla mina behörigheter låg under lupp den kommande kvarten; min plånbok, min necessär, mina underkläder, mitt tuggummipaket, alla var objekt som kunde hysa knark. Till slut släpptes jag fri, med en knappt hörbar ursäkt för den totala våldtäkten av min integritet som ägt rum, och rusade iväg till tåget som jag sedan hann ombord på med fem minuters marginal.

Identifierar du dig med vad jag just berättat om? Tveka då inte att bli medlem i stödgruppen LJ (Livet Jävlas)! Vi träffas på tider som passar samtliga medlemmar, med andra ord nästan aldrig, men se ändå det här som en fantastisk möjlighet att träffa människor i samma livssituation och finn att du inte är ensam! För mer info, skicka mail till…jaha, det var teckengränsen.

My suit.

Jag känner att jag börjar bli lite som Barney Stinson när det kommer till fester. Det är inte en fest om man inte "suitar upp" i mitt tycke. Det kan visserligen också bero på att jag fullkomligt älskar min svarta kostym och tar varje tillfälle jag får att använda den. Det är också en kostym som alltid vänt blickar och framkallat både häpnad och åtrå.

(På bilden är det alltså kostymen till höger vi talar om. Pajasen till vänster, klädd i den andra kavajen jag äger, behöver ni endast skratta flyktigt åt innan ni fortsätter läsa.)

När mitt abiturientår tog vid, hösten 2008, hade jag ännu aldrig kommit nära att äga en kostym. Det var ett onödigt lyxplagg tyckte jag, vad kunde man behöva en dyr kostym till när det fanns så mycket annat att klä upp sig med? Men så på våren kom studenten närmare och det var dags att ta min kostym-oskuld, så min far och jag kilade med detta syfte in till Zygos herrkläder i centrala Mariehamn. Jag hade bara på skoj testat kavajer på Kappahl förut, men de var alla alldeles för stora för min slanka kroppsbyggnad. Därför hade jag inga stora förhoppningar över vad resultatet av denna shoppingstund kunde bli. Men ägarinnan av denna butik var precis den där typiska allvetande och intuitiva klädestypen. Hon granskade mig några sekunder från topp till tå och letade sedan upp ett förslag som jag fick prova. Så fort den gled på kände jag att jag hittat rätt, passformen var så bekväm att det knappt kändes att jag hade den på mig. Jag såg mig i spegeln och såg en så stilig man att jag vände mig om för att se vem som stod bakom mig. Och så var en kärlek påbörjad...

Kostymen hade premiär på Karonka-balen samma vår, och fick bland annat denna kommentar av min klasskamrat Marie:
"Om du inte vore som en bror för mig, så... raowrr säger jag bara!"
Kostymen var sedan med på studenten, mitt livs hittills lyckligaste dag. Sedan dess har den också figurerat på otaliga pianokonserter och matinéer, fester och tillställningar. Nyligen tog jag, tillsammans med min kostym, hela Sibelius-Akademin med storm när jag var den till synes enda på hela läroanstalten som tog International Suit Up Day på allvar. Vi har hunnit med mycket under ett och ett halvt år, jag och min kostym, och många lyckliga år hoppas jag på i framtiden.

There will never be anyone like you again and you make it a pure pleasure to suit up.

No more candy.

Man skulle ju uppdatera den här bloggen ibland också, det var sant det!

Inte för att så överdrivet mycket har hänt. Jag har någon underlig värk i skrivandets stund, en sorts ilande, snabbt strömmande smärta i vänstra övre buken. Det kan bero på att jag tryckt i mig en massa lösgodis, igen. Jag har tänkt på att det kanske är en tradition vi borde se över, det här med lösgodis, jag och Alex. Den är inte bara onyttig, utan också väldigt budget-ovänlig. Men även i den stramaste budgeten måste det få finnas undantagstillstånd.

In other news så börjar det bli fyr i brasan, både vad gäller mitt pianospelande och mitt sjungande faktiskt. Tillsammans med min sånglärare har jag nu börjat sätta upp repertoaren och målsättningarna för min D-examen. Det är ingen examen i världsklass, inte ens en examen där man får ett betyg, men det är steget mot en större satsning på sången. Jag måste säga att jag börjar bli lite fäst vid även sången som instrument nu. Jag har inte tänkt så mycket på det förut, men det är något lite häftigt med att kunna behärska sin röst till den grad att man kan ta rena, välklingande toner samtidigt som man berättar en historia. Sången är i den aspekten ett väldigt känsloladdat, och ömtåligt instrument. Det gäller att ta hand om sin röst. Och med de orden går jag och lagar till mig årets första kopp glögg. Legendariskt.

Jag har kommit på att jag borde börja bruka någon sorts elektronisk ögonblickuppfångare, även känd som kamera. Det skulle kanske piffa upp den här bloggen lite. Det är ju trots allt inte i texten det ligger, det här med bloggar. Det är utseendet som är hemligheten.

Teknikens förbannelse.

Nu just när jag kom hem trodde jag för ett kort ögonblick att jag förlorat tillgången till internet på min dator. Efter två re-boots av datorn fick jag dock tillbaka förbindelsen. Jag kan erkänna att en känsla av panik slog mig vid tanken på att inte ha internet. Det är ju via det jag kollar min skolmail, lyssnar på musik och tar inspiration och idéer, håller kontakten med nära och kära, ser på tv, allt möjligt helt enkelt. Samtidigt blev jag lite konfunderad över denna panikkänsla. Är det bara jag, eller är vi människor faktiskt redan så pass beroende av en uppfinning som blev ett vidsträckt fenomen först i mitten av 90-talet? Jag har ju för fanken växt upp i det kommersiella internets vagga, hur kan det vara så svårt för mig att klara mig utan det? Hur klarade man sig så bra utan det för bara 20 år sedan?

Det värsta är väl att bara att tänka sig en värld utan internet är för mig något som går över mitt huvud.

Flyt.

På sistone har jag haft en känsla jag bara kan beskriva med ordet "flyt". Livet har sina tuffa stunder, då allt tar emot lite grann och man inte skulle orka med något egentligen, stunder då en hel dag inomhus med chokladkakor och humor-serier känns bäst, och sen har livet sina flyt-stunder. Just nu känns det bara som att livet går ganska bra helt enkelt.

Jag gillar verkligen var jag bor, jag gillar verkligen skolan jag går på och människorna jag träffar varje dag, och jag gillar också hur jag spenderar min fritid, när det finns sånt.

Flyt kommer visserligen att behövas de kommande månaderna. Jag anmälde mig som pianist till ett musikalsamarbete mellan Teaterhögskolan och Sibelius-Akademin. Exakt vad det går ut på och hur showen ser ut som slutprodukt när den har premiär i mars vet jag inte ännu, men med i repertoaren finns 18 låtar från tre olika musikaler (Kiss of the Spider Woman, Chicago och Cabaret) som vi i bandet ska lära oss, helst före julen (I bandet har vi alltså, hittills, mig på piano, Jesper på trummor och Olli på bas). Efter jul när vi sedan börjar öva ihop med skådespelare och sångare, delar jag och Jesper på kapellmästare- och körrepetitorsrollen. Det betyder att vi verkligen måste känna dessa övar 100 sidor noter...

I've got plenty of work ahead.

Politics-ish.

Satt igår och försökte komma på en lyckad text till ett riff jag jobbade på. Efter några textrader kom texten plötsligt att handla om Barack Obama, delvis. Det var inte alls meningen, men det blev några fina verser av det, tycker jag. Jag vet dock inte ännu om jag vill sätta in texten i någon låt, och bli en politisk låtskrivare. Här är alstret i alla fall:

I thought he would change the world
I thought he could make a difference
I thought his voice would be heard
I thought he could make them listen

But as times changed, so did he
The wine slowly turned to water
And left are but memories
Of what he set out to be

I listened to this man speak
His words, they had so much meaning
but now those words just seem weak
I look for a new beginning

So where is that guiding light
The one who brings change that matters
Maybe it's dumb to rely
On one man to climb the ladder

Maybe it's up to us all
No matter what age and origin
To hear and to answer the call
And improve this world in the long haul

Text: Peik Aspbäck

n00b-poäng till mig.

Mitt senaste piano-projekt ska bestå av några stycken av min kära favorit Edvard Grieg. Vilka stycken det blir får jag välja själv, förutom ett som läraren föreslog åt mig och jag accepterade. För att underlätta mitt val sitter jag alltså här på båten med noter i handen och letar upp styckena på youtube, lyssnar igenom och följer med i noterna.

n00b.

Åland weekend no 3.

(Om jag minns rätt i alla fall så blir detta tredje gången jag varit på Åland denna höst.)

Här sitter jag nu på m/s Isabella på väg mot Åbo och skriver över Viking Lines eminenta nätverk. Jag har börjat se ett mönster i mina Ålandsbesök. Det första var awesome, det andra var definitivt mindre awesome, detta tredje var igen awesome. Om vi ritar upp ett diagram med tid på x-axeln och awesomeness på y-axeln (med ett högre värde ju mer awesome det är), markerar upp ett värde för varje helg och drar ett streck mellan punkterna, får vi således en zick-zack-formad linje (egentligen endast en v-formad), vars mönster förhoppningsvis bryts och fortsätter klättra uppåt på y-axeln nästa gång jag besöker.

Den främsta orsaken till detta Ålandsbesök var alltså att uppträda med Berry High på Unga Band. Förväntningarna på kvällen var höga från alla medlemmar, det var en kväll vi alla väntat på länge, och personligen kändes spelningen riktigt bra. Att stå på scenen med de andra igen, efter en så lång tid utan det, gav mig en känsla av total bekymmerslöshet och (poesi-varning) själauppgång i musiken. Min "lady in red", min kärlek Nora skötte sig också exemplariskt och lydde alla mina viljor troget.

Kvällen fortsatte efter det för vissa av oss hemma hos Johan, och vi visade upp nya alster för varandra. Främst var det Jakob som visade faktiskt, killen har gått och blivit en riktigt produktiv låtskrivare måste jag säga.

Annars har helgen mest bestått av avslappning faktiskt, så nu är batterierna laddade och klara för Hesa igen. Det känns bra.

Det var allt.

Hejdå.

Här har ni en bra låt.

Berry High play once again.

Där ovanför har vi min kärlek, som jag gett smeknamnet Nora. Ju mer jag lär mig om henne, desto mer gillar jag henne. Idag ska vi iväg till Åland, och imorgon är första gången jag spelar på henne med Berry High. I'm so goddamn psyched. Det ska bli kul att återse Unga Bands scen också, som regerande mästare. Kom för all del och kolla imorgon, ni som är på Åland.

Music is the shit.

Tallinn.

Detta gäng (tyvärr saknas Elina på bilden) drog sig iväg till Tallinn förra helgen. Det var ett påhittigt sätt att fira Fredrikas 19-årsdag, och en mästerplan av reseledaren Ina (vid min vänstra sida på bilden), som hade fått Fredrikas tankar om helgen helt på villospår. Hon blev minst sagt förvånad när det slutligen berättades åt henne, en timme före färjans avgång, att vi skulle till Tallinn. Det var ett ansiktsuttryck att minnas, må jag säga.

På dagen var vi såklart duktiga turister och bekantade oss med staden, vi tog bilder och observerade. På ett sätt kan man säga att Estland är som chips från Rainbow: Det är billigt och gott, men inte så gott att jag skulle vilja hoppa ner i påsen (?). Gamla staden var precis som att färdas i en tidsmaskin till 1400-talet, förutom den ena Gentlemen's club vi såg då.

Kvällstid festade vi och hade det gött. På bilden ovan har festen redan börjat. Det kan ses på Alex laid back-pose samt på att jag är otroligt stilig. Det är såklart något jag alltid är till viss del, men där har jag verkligen mitt game face på.

Det blev en helg att minnas. På ett bra sätt.

Och just ja, de har mjölk på påse i Estland. Hur tänker de, kan man undra?

Funderingar på bussen.

I brist på annat att göra på en buss blir man väldigt analytisk av sig, i alla fall jag. Det här med att vara analytisk har dessutom blivit en större del av min personlighet under hösten när jag insett hur mycket man kan vinna och lära på att faktiskt tänka till lite, om allt möjligt, från saker som hur jag snabbast lär mig mina pianostycken (och hur jag följaktligen skulle lära ut dem i mitt framtida läraryrke), till sådana triviala incidenter som den jag bevittnade på bussen.

Here goes:
Jag var på väg med 39:an till Kampen. Vid handelshögskolorna steg fyra, om man ska döma på utseendet, uppenbara hankeiter (=Studerande vid Svenska Handelshögskolan). Tre av dem gick in och ställde sig i bussen, men den fjärde hittade inte sitt busskort. Hon stod en god stund och grävde i väskan, men utan resultat. Vad ledde detta till? Jo, hon sade "nå, jag får gå då" och steg av. De andra blev kvar stående i bussen och en av dem sade "hon där Lisa är nog lite råddig hon!" med ett kort skratt.

Där lämnades alltså Lisa att gå ensam. Jag funderade på hur situationen hade sett ut om jag stigit på med Jesper, Lotta och Olli, till exempel. Skulle vi ha låtit Lotta gå ensam om hon inte hittade sitt busskort? Nej, vi skulle antagligen ha stigit av allihop och gått tillsammans, för vi på Sibelius-akademin håller ihop. Just typiskt Hanken det där.

(Ja, jag har många och ibland osanna fördomar om hankeiter.)

Awesomety.

"Tänk om vi skulle ha ögon runt hela huvudet? Tänk, vilket synfält! Jag undrar om man skulle veta åt vilket håll man står."
-Alex Westström

Krönika no 1.

På en en viss Anonyms begäran i en kommentar (den där Anonym kommenterar överallt, jag skulle råda personen att skaffa ett liv istället för att sitta och surfa dagarna i ända) lägger jag nu även upp min allra första krönika som nådde Nya Ålands redaktion. Det är en text jag av någon anledning inte är lika stolt över, men med den hastigt annalkande deadlinen så fick den duga. Publicerades i Nya Ålands tv- och nöjesbilaga den 17.9.2010.

Ett minne som sviker.

”Ska du börja skriva krönikor för Nyan, du som inte ens lyckas uppdatera din blogg?”. Det var reaktionen jag fick av min alltid så stöttande flickvän när jag meddelade att jag hade fått anställning som krönikör. Hon kan ha en poäng men vad gäller min nya, fräscha blogg, lovar jag vid mina underkläder och allt annat som är mig heligt att jag ska göra mitt yttersta för att hålla den up-to-date.

Mitt största problem med bloggen är dock, att jag ofta helt enkelt glömmer att skriva i den och måste förlita mig på mina näras konstanta påminnelser och blåslampor i ändalyktet för att hålla den vid liv. Visserligen har bloggar en oundviklig tendens att självdö, ett ämne som har tagits upp av ett antal krönikörer, men jag har helt enkelt notoriskt dåligt minne. Så då vet ni det om mig, redan i min första krönika. Jag skulle gärna skriva och skämta om hur dåligt minne jag har med konkreta exempel, men tyvärr minns jag ju såklart inte dessa exempel. Det enda jag kan musta fram är ett exempel av så klassisk magnitud, en så uttjatad historia, att det har etsat sig fast i mitt minne.

Detta var under en lite kyligare sommarkväll, för många år sedan. Rockoff var under full gång i Mariehamns stads kärna, och jag och min nära vän tänkte att vi skulle gå. Inte in på området, nejnej, utan vi skulle stå utanför området, försöka urskilja musiken från allt annat oväsen och äta popcorn. Till popcornen behövdes dock pengar. Jag gick därför den cirka 15 meter långa promenaden från min väns hem till mig (Under hela vår barndom hade vi våra rumsfönster mittemot varandra. Ändå skedde den huvudsakliga kommunikationen mellan oss via datorer. Faktum är att vi nu även när vi flyttat ihop som studerande i Helsingfors och har rummen vägg i vägg delvis kommunicerar elektroniskt. Sorgligt.), för att hämta pengar. När vi sedan en kvart senare sitter på våra cyklar, glatt pedande in mot staden, vänder sig min vän mot mig och frågar: Nå, tog du med pengar? Då insåg jag plötsligt att det gjorde jag inte. När jag kom hem hade jag istället växlat några ord med min mamma, tänkt att det var lite kyligt ute och att det var bäst att ta på sig en tröja, och gått ut igen. Hela syftet med att gå hem, att hämta pengar, hade under min minimala 15-meters-strapats hunnit flyga ur minnet. Vi bestämde oss sedan för att vända om och cykla hem med svansarna mellan benen, trots att vi redan var över halvvägs in till stan. Rockoff var helt enkelt inte samma sak utan popcornen.

Jag är för övrigt även en person som alltid lämnar hemmet minst två gånger på rad. Jag går ut, kommer då på att jag har glömt något (aldrig innan jag stiger ut), vänder om efter det bortglömda, och först efter det är jag på väg. Ibland upprepar denna cykel sig även två eller till och med tre gånger. Mina föräldrar mobbar mig konstant för detta och undrar med käck ton hur det ska bli sen när jag blir äldre. Jag kan bara säga att det undrar jag med.

Recreational activities.

Ikväll var det filmkväll. Dock har Alex och jag märkt att vi inte längre ser på film och äter tilltugg till filmen, utan vi äter tilltugg och ser en film till ätandet. Ikväll åt vi chips och en påse lösgodis med samma innehållsförteckning som...Powerpuff-pinglorna. Sugar, spice and everything nice, med andra ord. Och så såg vi How to train your dragon - bespara mig era "har du inte sett den redan?!", ni vet vilka ni är. Och om ni inte fattat vinken ännu, så börjar era namn på P och M. Och slutar på etra och eli. Jag hinner inte med att se allt episkt i samma takt som ni, jag är bara mänsklig!

Nu är jag väldigt morkis-mätt [överäten, för er som inte är uppdaterade med finlandssvensk slang]. Och Alex är otäck...t, med kläder. Han är naken. Nej, jag skojade bara.

Det är nog dags för mig att sluta skriva nu.

Krönika no 2.

Publicerad i Nya Ålands TV- och nöjesbilaga den 15.10

Växt på mormors vis.

Förra helgen var jag på besök från storstadsmetropolen Helsingfors till den pittoreska pensionärsstaden Ekenäs där, passligt nog, min mormor bor. Orsaken till detta besök var inte bara att träffa mormor, utan även min moster och hennes familj från Norge, som hade tagit en supersen sommarsemester (försök säga det tio gånger snabbt efter varandra) och var i Finland denna vecka. Jag brukar gärna ta vara på de få tillfällen jag får träffa min norska släkt, och det var som vanligt ett ögonblick fyllt av glada ansikten när vi hälsades vid. Kramar utdelades och en känsla av sinnesro lades över alla våra huvuden. Sedan fick jag höra en fras jag trodde att jag för länge sedan blivit kvitt. Min moster vände sig plötsligt mot mig och sade ”vad stor du har blivit!”.

Jag är närmare 21 än 20 år gammal i skrivandets stund, och till och med jag som endast gått kort matematik på lusse kan med enkel subtraktion räkna ut det irrationella i min mosters påpekande, med tanke på att hon såg mig senast förra sommaren samt att jag slutade växa för tre år sedan. Även min mamma påstod att jag hade växt nyligen när hon inte sett mig på tre veckor (!).

Vad kan detta bero på egentligen? För det första kan jag ju konstatera att jag sällan hör män utbrista till folk ”vad stor du har blivit!”; så känns det åtminstone i mitt (uppenbarligen) aningen könsdiskriminerande psyke. Finns det en gen i huvudsakligen människor av honkön som gör att de ser sina yngre släktingar växa oproportionerligt mycket i jämförelse med deras verkliga växt? Detta borde onekligen forskas kring. I och för sig är min släkt en ovanligt kortväxt släkt. Jag är sisådär 175 cm lång och överlägset längst i min familj, och min mormor och moster är inte heller den sortens personer som når upp till högsta skåpshyllan, om man uttrycker sig så. Av den anledningen är det kanske bara naturligt att jag tycks ha växt för dem, likaväl nu som under mina daghemsår.

Med till Finland var också min norska kusin Astrids son, den lille 2-månadersknodden Noah. Detta innebar alltså att det var fyra generationer på plats samtidigt, vilket är lite coolt, jag trodde att sådant bara hände i filmer. I alla fall: jag reflekterade lite över hans liv i ljuset av denna växtrelaterade kvinnogen. Han har ett helt liv av att få höra hur stor han blivit framför sig. Säkerligen varje gång han besöker Finland till exempel. Det skulle inte förvåna mig om rentav jag själv drar fram min feminina sida för ett ögonblick när jag ser honom nästa gång. ”Nämen vad stor du har blivit, lille Noah!”