En bra dag.

Det har det varit idag.

Annars var mitten av veckan något av en depressiv period för mig. Jag översköljdes plötsligt av stress över projekten som jag har på gång; mitt pianospelande, alla saker som ska vara klara innan julen, och kanske allra mest musikalprojektet jag är en del av. Allt kändes plötsligt för mäktigt för mig. Samtidigt kände jag en fundamental tvekan över min nuvarande position i livet. Jag kände mig inte tillräckligt bra för skolan jag går i och i min framtid såg jag bara arbetslöshet eller ett jobb på Hesburger.

I stunder som denna är det bra att man har goda vänner som kan få en på rätt spår igen, vilket jag råkar ha. Det är otroligt vilka fina personer jag lärt känna under hösten, varma människor som alltid får en på bättre humör om man skulle ha en dålig dag, och som får en på ännu bättre humör när man har en bra dag.

Denna helg satsar jag stort på mina skills i bandinstrument. Idag övade jag elbas, elgitarr och trummor 1½ timme vardera i bokade lokaler i p-huset, och imorgon väntar samma sak. Jag har verkligen börjat gilla bandinstrument, och blir samtidigt lite frustrerad över att jag inte sett förut hur härliga de är. Något av dessa instrument borde definitivt bli ett nytt biinstrument till nästa låsär, jag är bara inte säker på vilket ännu. Hittills leder i alla fall trummorna, det är en fin motvikt till allt fint pianospelande att få bara hamra på ibland. Sedan blir det ju så mycket mer givande när man börjar kunna annat än bara rakt beat-komp också. Idag spelade jag trummor till några Toto-låtar som krämade på i mina öron från iPoden till exempel. Hur snyggt det lät är en annan fråga, men det kommer väl med tiden.

Sängen kallar, godnatt folk.

Meh.

Peiks morgon, sett från Alex ögon ur Peiks ögon, eller hur det nu blir.

*BANGARANG MUTHAFUCKA!* Ack, väckarklockans ljuva toner smeker åter min trumhinna. Det enda naturliga i det här skedet är att rikta ett menande petfinger mot snooze-knappen, medan jag triumfartat och sömndrucket nynnar på Maskinens "Segertåget". "Hej, här kommer segertåget - nunununu - äh, vi kör igen!" och så kör vi igen - jag somnar om.

En kvart senare börjar sadismsymfonin till väckningssignal på andra versen och det är dags att på riktigt stiga upp. Jag trallar in i badrummet och ser mig själv i spegeln; jag tycks på något sett ha degenererat under natten. Hela ansiktet ser helt after-bed ut - knullrufs i nunan. Nåja, det lär ju vara en trendig frisyr, så varför inte för anletet med? Åtminstone var den det för något år sedan. En sådan magnitud av modeaktualitet räcker bra om man bor i Finland.

En raggardusch senare ser jag mer acceptabel ut. Dags att knäppa igång all elektronisk apparatur jag äger, bara för att jag tillhör nintendogenerationen. "Åh, sxephil och TheYoungTurks!"

- timmar går, kommer tillbaka, dricker lite te och går igen -

"Oj, jag måste hinna med bussen nu! Frukosten blev oäten - whatevs!"

ZOOM ZOOM ZOOM!

The boy who lived.

Idag var jag med Alex och såg den första delen av Harry Potter and the Deathly Hallows. Om jag skulle recensera den kort: Jag gillade inte filmerna först. Jag hade nämligen läst böckerna ett flertal gånger innan jag såg filmerna, och speciellt i de nyare filmerna stämde ingenting överens med hur jag såg det när jag läste böckerna. Och helt förståeligt är det, alla ser vi ju saker på olika sätt, och varför skulle nu jag och regissören råka ha identiska upplevelser av böckerna? Men jag har på sistone lyckats bortse från faktumet att filmerna skulle basera sig på böckerna, och då blir filmerna bra. Den femte och sjätte filmen kanske inte var super i vilket fall i mitt tycke, men efter denna sjunde del 1 är jag helt tagen, helt medryckt. Jag saknar ord för upplevelsen helt enkelt. Vilken snyggt gjord och emotionell film.

Under bussresan tillbaka kom Alex och jag (främst Alex, men jag hade kalkylatorn som möjliggjorde våra uträkningar) fram till detta:
-Förutsatt att man färdas med en konstant acceleration på 40 m/s^2 (eller 144 km/h/s, en acceleration som alltså motsvarar ett tryck på 4 G, det högsta G-trycket "vanliga" människor klarar av), skulle man uppnå en tredjedel av ljusets hastighet på en knapp månad, eller 10% av ljusets hastighet på endast en dryg vecka.
That's cool. Fortfarande lite svårt att genomföra dock. Och observera att detta inte är relativistiskt, hälsar Alex.

Krönika no 3.

Publicerad i Nya Ålands tv- och nöjesbilaga den 19.11.2010.

Olycksdrabbade, se hit!

Skulle du beskriva dig som en person som det allt som oftast verkar gå snett för? Tar du på dig dina kläder bak och fram, gissar du alltid på fel nyckel i en knippa av flera identiska när du ska öppna ett lås, ser du alltid endast baksidan av bussen du ville stiga på när du i all hast flämtande anländer till hållplatsen? Känner du dig helt enkelt i högre grad olycksdrabbad än personer i din omgivning? Ta’t lugnt, främling, du är inte ensam!

Jag är nämligen också i högsta grad en medlem av denna grupp sorgefyllda själar. Det har funnits många små episoder i mitt liv där jag, med mer eller mindre lättsam ton, tänkt att ”det här händer nog bara mig”. Till den här gruppen hör till exempel fenomenet när man öppnar ett cd-fodral och cd-skivan fattas när man inte har en blekaste aning om varför den inte är där den borde vara och var den skulle kunna vara istället. Den bestämde sig helt enkelt plötsligt för att försvinna (detta har för övrigt drabbat mig med 2 dvd-skivor från samma fodral). Jag ger ett exempel från mitt egna liv: En morgon förra veckan, när jag hade borstat mina tänder med min elektriska tandborste, lade jag upp den på sin hylla i badrumsskåpet och böjde mig över handfatet för att skölja munnen. Tyvärr lade jag tandborsten liggande i skåpet, och medan jag sköljde mitt uppfriskade pajhål rullade tandborsten tillbaks ur skåpet och föll och träffade mig i bakhuvudet. Varför, Gud? Vad är det för ett billigt nöje du unnar dig?

Ett lite mer allvarsamt exempel från mitt egna liv inom just denna kategori kan vara vad som hände mig senast jag reste till Helsingfors från Åland. Jag hade precis kommit av båten i Åbo och gick, på väg vidare mot tåget till Helsingfors, med min packning genom tullen, när en av knarkhundarna fattade väldigt stort intresse för transportväskan där jag hade mitt stage piano (jag hade spelat med Berry High på Åland under helgen). Plötsligt var jag första gradens knarkinnehavsmisstänkt. Jag drogs åt sidan och först lyftes mitt instrument ur sin väska och alla fack lusades grundligt igenom. När inga berusande medel hittades där gick turen vidare till min sportbag, som helt och hållet vändes ut och in. Alla mina behörigheter låg under lupp den kommande kvarten; min plånbok, min necessär, mina underkläder, mitt tuggummipaket, alla var objekt som kunde hysa knark. Till slut släpptes jag fri, med en knappt hörbar ursäkt för den totala våldtäkten av min integritet som ägt rum, och rusade iväg till tåget som jag sedan hann ombord på med fem minuters marginal.

Identifierar du dig med vad jag just berättat om? Tveka då inte att bli medlem i stödgruppen LJ (Livet Jävlas)! Vi träffas på tider som passar samtliga medlemmar, med andra ord nästan aldrig, men se ändå det här som en fantastisk möjlighet att träffa människor i samma livssituation och finn att du inte är ensam! För mer info, skicka mail till…jaha, det var teckengränsen.

My suit.

Jag känner att jag börjar bli lite som Barney Stinson när det kommer till fester. Det är inte en fest om man inte "suitar upp" i mitt tycke. Det kan visserligen också bero på att jag fullkomligt älskar min svarta kostym och tar varje tillfälle jag får att använda den. Det är också en kostym som alltid vänt blickar och framkallat både häpnad och åtrå.

(På bilden är det alltså kostymen till höger vi talar om. Pajasen till vänster, klädd i den andra kavajen jag äger, behöver ni endast skratta flyktigt åt innan ni fortsätter läsa.)

När mitt abiturientår tog vid, hösten 2008, hade jag ännu aldrig kommit nära att äga en kostym. Det var ett onödigt lyxplagg tyckte jag, vad kunde man behöva en dyr kostym till när det fanns så mycket annat att klä upp sig med? Men så på våren kom studenten närmare och det var dags att ta min kostym-oskuld, så min far och jag kilade med detta syfte in till Zygos herrkläder i centrala Mariehamn. Jag hade bara på skoj testat kavajer på Kappahl förut, men de var alla alldeles för stora för min slanka kroppsbyggnad. Därför hade jag inga stora förhoppningar över vad resultatet av denna shoppingstund kunde bli. Men ägarinnan av denna butik var precis den där typiska allvetande och intuitiva klädestypen. Hon granskade mig några sekunder från topp till tå och letade sedan upp ett förslag som jag fick prova. Så fort den gled på kände jag att jag hittat rätt, passformen var så bekväm att det knappt kändes att jag hade den på mig. Jag såg mig i spegeln och såg en så stilig man att jag vände mig om för att se vem som stod bakom mig. Och så var en kärlek påbörjad...

Kostymen hade premiär på Karonka-balen samma vår, och fick bland annat denna kommentar av min klasskamrat Marie:
"Om du inte vore som en bror för mig, så... raowrr säger jag bara!"
Kostymen var sedan med på studenten, mitt livs hittills lyckligaste dag. Sedan dess har den också figurerat på otaliga pianokonserter och matinéer, fester och tillställningar. Nyligen tog jag, tillsammans med min kostym, hela Sibelius-Akademin med storm när jag var den till synes enda på hela läroanstalten som tog International Suit Up Day på allvar. Vi har hunnit med mycket under ett och ett halvt år, jag och min kostym, och många lyckliga år hoppas jag på i framtiden.

There will never be anyone like you again and you make it a pure pleasure to suit up.

No more candy.

Man skulle ju uppdatera den här bloggen ibland också, det var sant det!

Inte för att så överdrivet mycket har hänt. Jag har någon underlig värk i skrivandets stund, en sorts ilande, snabbt strömmande smärta i vänstra övre buken. Det kan bero på att jag tryckt i mig en massa lösgodis, igen. Jag har tänkt på att det kanske är en tradition vi borde se över, det här med lösgodis, jag och Alex. Den är inte bara onyttig, utan också väldigt budget-ovänlig. Men även i den stramaste budgeten måste det få finnas undantagstillstånd.

In other news så börjar det bli fyr i brasan, både vad gäller mitt pianospelande och mitt sjungande faktiskt. Tillsammans med min sånglärare har jag nu börjat sätta upp repertoaren och målsättningarna för min D-examen. Det är ingen examen i världsklass, inte ens en examen där man får ett betyg, men det är steget mot en större satsning på sången. Jag måste säga att jag börjar bli lite fäst vid även sången som instrument nu. Jag har inte tänkt så mycket på det förut, men det är något lite häftigt med att kunna behärska sin röst till den grad att man kan ta rena, välklingande toner samtidigt som man berättar en historia. Sången är i den aspekten ett väldigt känsloladdat, och ömtåligt instrument. Det gäller att ta hand om sin röst. Och med de orden går jag och lagar till mig årets första kopp glögg. Legendariskt.

Jag har kommit på att jag borde börja bruka någon sorts elektronisk ögonblickuppfångare, även känd som kamera. Det skulle kanske piffa upp den här bloggen lite. Det är ju trots allt inte i texten det ligger, det här med bloggar. Det är utseendet som är hemligheten.

Teknikens förbannelse.

Nu just när jag kom hem trodde jag för ett kort ögonblick att jag förlorat tillgången till internet på min dator. Efter två re-boots av datorn fick jag dock tillbaka förbindelsen. Jag kan erkänna att en känsla av panik slog mig vid tanken på att inte ha internet. Det är ju via det jag kollar min skolmail, lyssnar på musik och tar inspiration och idéer, håller kontakten med nära och kära, ser på tv, allt möjligt helt enkelt. Samtidigt blev jag lite konfunderad över denna panikkänsla. Är det bara jag, eller är vi människor faktiskt redan så pass beroende av en uppfinning som blev ett vidsträckt fenomen först i mitten av 90-talet? Jag har ju för fanken växt upp i det kommersiella internets vagga, hur kan det vara så svårt för mig att klara mig utan det? Hur klarade man sig så bra utan det för bara 20 år sedan?

Det värsta är väl att bara att tänka sig en värld utan internet är för mig något som går över mitt huvud.

Flyt.

På sistone har jag haft en känsla jag bara kan beskriva med ordet "flyt". Livet har sina tuffa stunder, då allt tar emot lite grann och man inte skulle orka med något egentligen, stunder då en hel dag inomhus med chokladkakor och humor-serier känns bäst, och sen har livet sina flyt-stunder. Just nu känns det bara som att livet går ganska bra helt enkelt.

Jag gillar verkligen var jag bor, jag gillar verkligen skolan jag går på och människorna jag träffar varje dag, och jag gillar också hur jag spenderar min fritid, när det finns sånt.

Flyt kommer visserligen att behövas de kommande månaderna. Jag anmälde mig som pianist till ett musikalsamarbete mellan Teaterhögskolan och Sibelius-Akademin. Exakt vad det går ut på och hur showen ser ut som slutprodukt när den har premiär i mars vet jag inte ännu, men med i repertoaren finns 18 låtar från tre olika musikaler (Kiss of the Spider Woman, Chicago och Cabaret) som vi i bandet ska lära oss, helst före julen (I bandet har vi alltså, hittills, mig på piano, Jesper på trummor och Olli på bas). Efter jul när vi sedan börjar öva ihop med skådespelare och sångare, delar jag och Jesper på kapellmästare- och körrepetitorsrollen. Det betyder att vi verkligen måste känna dessa övar 100 sidor noter...

I've got plenty of work ahead.

Politics-ish.

Satt igår och försökte komma på en lyckad text till ett riff jag jobbade på. Efter några textrader kom texten plötsligt att handla om Barack Obama, delvis. Det var inte alls meningen, men det blev några fina verser av det, tycker jag. Jag vet dock inte ännu om jag vill sätta in texten i någon låt, och bli en politisk låtskrivare. Här är alstret i alla fall:

I thought he would change the world
I thought he could make a difference
I thought his voice would be heard
I thought he could make them listen

But as times changed, so did he
The wine slowly turned to water
And left are but memories
Of what he set out to be

I listened to this man speak
His words, they had so much meaning
but now those words just seem weak
I look for a new beginning

So where is that guiding light
The one who brings change that matters
Maybe it's dumb to rely
On one man to climb the ladder

Maybe it's up to us all
No matter what age and origin
To hear and to answer the call
And improve this world in the long haul

Text: Peik Aspbäck

n00b-poäng till mig.

Mitt senaste piano-projekt ska bestå av några stycken av min kära favorit Edvard Grieg. Vilka stycken det blir får jag välja själv, förutom ett som läraren föreslog åt mig och jag accepterade. För att underlätta mitt val sitter jag alltså här på båten med noter i handen och letar upp styckena på youtube, lyssnar igenom och följer med i noterna.

n00b.

Åland weekend no 3.

(Om jag minns rätt i alla fall så blir detta tredje gången jag varit på Åland denna höst.)

Här sitter jag nu på m/s Isabella på väg mot Åbo och skriver över Viking Lines eminenta nätverk. Jag har börjat se ett mönster i mina Ålandsbesök. Det första var awesome, det andra var definitivt mindre awesome, detta tredje var igen awesome. Om vi ritar upp ett diagram med tid på x-axeln och awesomeness på y-axeln (med ett högre värde ju mer awesome det är), markerar upp ett värde för varje helg och drar ett streck mellan punkterna, får vi således en zick-zack-formad linje (egentligen endast en v-formad), vars mönster förhoppningsvis bryts och fortsätter klättra uppåt på y-axeln nästa gång jag besöker.

Den främsta orsaken till detta Ålandsbesök var alltså att uppträda med Berry High på Unga Band. Förväntningarna på kvällen var höga från alla medlemmar, det var en kväll vi alla väntat på länge, och personligen kändes spelningen riktigt bra. Att stå på scenen med de andra igen, efter en så lång tid utan det, gav mig en känsla av total bekymmerslöshet och (poesi-varning) själauppgång i musiken. Min "lady in red", min kärlek Nora skötte sig också exemplariskt och lydde alla mina viljor troget.

Kvällen fortsatte efter det för vissa av oss hemma hos Johan, och vi visade upp nya alster för varandra. Främst var det Jakob som visade faktiskt, killen har gått och blivit en riktigt produktiv låtskrivare måste jag säga.

Annars har helgen mest bestått av avslappning faktiskt, så nu är batterierna laddade och klara för Hesa igen. Det känns bra.

Det var allt.

Hejdå.