Växt på mormors vis.
Förra helgen var jag på besök från storstadsmetropolen Helsingfors till den pittoreska pensionärsstaden Ekenäs där, passligt nog, min mormor bor. Orsaken till detta besök var inte bara att träffa mormor, utan även min moster och hennes familj från Norge, som hade tagit en supersen sommarsemester (försök säga det tio gånger snabbt efter varandra) och var i Finland denna vecka. Jag brukar gärna ta vara på de få tillfällen jag får träffa min norska släkt, och det var som vanligt ett ögonblick fyllt av glada ansikten när vi hälsades vid. Kramar utdelades och en känsla av sinnesro lades över alla våra huvuden. Sedan fick jag höra en fras jag trodde att jag för länge sedan blivit kvitt. Min moster vände sig plötsligt mot mig och sade ”vad stor du har blivit!”.
Jag är närmare 21 än 20 år gammal i skrivandets stund, och till och med jag som endast gått kort matematik på lusse kan med enkel subtraktion räkna ut det irrationella i min mosters påpekande, med tanke på att hon såg mig senast förra sommaren samt att jag slutade växa för tre år sedan. Även min mamma påstod att jag hade växt nyligen när hon inte sett mig på tre veckor (!).
Vad kan detta bero på egentligen? För det första kan jag ju konstatera att jag sällan hör män utbrista till folk ”vad stor du har blivit!”; så känns det åtminstone i mitt (uppenbarligen) aningen könsdiskriminerande psyke. Finns det en gen i huvudsakligen människor av honkön som gör att de ser sina yngre släktingar växa oproportionerligt mycket i jämförelse med deras verkliga växt? Detta borde onekligen forskas kring. I och för sig är min släkt en ovanligt kortväxt släkt. Jag är sisådär 175 cm lång och överlägset längst i min familj, och min mormor och moster är inte heller den sortens personer som når upp till högsta skåpshyllan, om man uttrycker sig så. Av den anledningen är det kanske bara naturligt att jag tycks ha växt för dem, likaväl nu som under mina daghemsår.
Med till Finland var också min norska kusin Astrids son, den lille 2-månadersknodden Noah. Detta innebar alltså att det var fyra generationer på plats samtidigt, vilket är lite coolt, jag trodde att sådant bara hände i filmer. I alla fall: jag reflekterade lite över hans liv i ljuset av denna växtrelaterade kvinnogen. Han har ett helt liv av att få höra hur stor han blivit framför sig. Säkerligen varje gång han besöker Finland till exempel. Det skulle inte förvåna mig om rentav jag själv drar fram min feminina sida för ett ögonblick när jag ser honom nästa gång. ”Nämen vad stor du har blivit, lille Noah!”
Om det där var nummer 2, var är då nummer 1?
SvaraRadera