Krönika no 1.

På en en viss Anonyms begäran i en kommentar (den där Anonym kommenterar överallt, jag skulle råda personen att skaffa ett liv istället för att sitta och surfa dagarna i ända) lägger jag nu även upp min allra första krönika som nådde Nya Ålands redaktion. Det är en text jag av någon anledning inte är lika stolt över, men med den hastigt annalkande deadlinen så fick den duga. Publicerades i Nya Ålands tv- och nöjesbilaga den 17.9.2010.

Ett minne som sviker.

”Ska du börja skriva krönikor för Nyan, du som inte ens lyckas uppdatera din blogg?”. Det var reaktionen jag fick av min alltid så stöttande flickvän när jag meddelade att jag hade fått anställning som krönikör. Hon kan ha en poäng men vad gäller min nya, fräscha blogg, lovar jag vid mina underkläder och allt annat som är mig heligt att jag ska göra mitt yttersta för att hålla den up-to-date.

Mitt största problem med bloggen är dock, att jag ofta helt enkelt glömmer att skriva i den och måste förlita mig på mina näras konstanta påminnelser och blåslampor i ändalyktet för att hålla den vid liv. Visserligen har bloggar en oundviklig tendens att självdö, ett ämne som har tagits upp av ett antal krönikörer, men jag har helt enkelt notoriskt dåligt minne. Så då vet ni det om mig, redan i min första krönika. Jag skulle gärna skriva och skämta om hur dåligt minne jag har med konkreta exempel, men tyvärr minns jag ju såklart inte dessa exempel. Det enda jag kan musta fram är ett exempel av så klassisk magnitud, en så uttjatad historia, att det har etsat sig fast i mitt minne.

Detta var under en lite kyligare sommarkväll, för många år sedan. Rockoff var under full gång i Mariehamns stads kärna, och jag och min nära vän tänkte att vi skulle gå. Inte in på området, nejnej, utan vi skulle stå utanför området, försöka urskilja musiken från allt annat oväsen och äta popcorn. Till popcornen behövdes dock pengar. Jag gick därför den cirka 15 meter långa promenaden från min väns hem till mig (Under hela vår barndom hade vi våra rumsfönster mittemot varandra. Ändå skedde den huvudsakliga kommunikationen mellan oss via datorer. Faktum är att vi nu även när vi flyttat ihop som studerande i Helsingfors och har rummen vägg i vägg delvis kommunicerar elektroniskt. Sorgligt.), för att hämta pengar. När vi sedan en kvart senare sitter på våra cyklar, glatt pedande in mot staden, vänder sig min vän mot mig och frågar: Nå, tog du med pengar? Då insåg jag plötsligt att det gjorde jag inte. När jag kom hem hade jag istället växlat några ord med min mamma, tänkt att det var lite kyligt ute och att det var bäst att ta på sig en tröja, och gått ut igen. Hela syftet med att gå hem, att hämta pengar, hade under min minimala 15-meters-strapats hunnit flyga ur minnet. Vi bestämde oss sedan för att vända om och cykla hem med svansarna mellan benen, trots att vi redan var över halvvägs in till stan. Rockoff var helt enkelt inte samma sak utan popcornen.

Jag är för övrigt även en person som alltid lämnar hemmet minst två gånger på rad. Jag går ut, kommer då på att jag har glömt något (aldrig innan jag stiger ut), vänder om efter det bortglömda, och först efter det är jag på väg. Ibland upprepar denna cykel sig även två eller till och med tre gånger. Mina föräldrar mobbar mig konstant för detta och undrar med käck ton hur det ska bli sen när jag blir äldre. Jag kan bara säga att det undrar jag med.