Treeni-äijä.

Jag förstår det inte riktigt, men det är något med att vara på Åland som har återuppväckt styrke- och konditionstränaren i mig (om det någonsin funnits någon stark sådan sida av min personlighet). Jag har vid ett flertal tillfällen under dessa veckor varit ute, sprungit, styrketränat och spenderat kvalitetstid på basketplanen. Och det känns riktigt bra att ta hand om sin kropp på det här viset.

Nu, efter ännu ett av ovan nämda pass, ska det sitta fint med en lång dusch och grynost!

Much lööv, Päjk

Maj på Åland no 2

Idag var jag för första gången för säsongen in charge i butiken, om man säger så. Chefen var borta och jag var försäljaren med mest erfarenhet. Och visst blev cyklar sålda, det var en helt bra lördag.

Annars tänker min helg nu bestå av tre huvudingredienser: Data- och Tv-spelsnördande med Yousef, Eurovision Song Contest ikväll och HOCKEY-VM-FINAL imorgon! Fan vad jag är pepp, som fjortisar brukar säga! Finland-Sverige kan ju bara betyda en episk match, jag vet inte hur jag ska kunna betjäna på måndagen som jag kommer att skrika imorgon. Och semifinalen var ju bara så vacker att se. Finland går in i finalen med mycket goda möjligheter, tycker jag.

Det här målet har väl de flesta sett redan mer än en gång, men jag får bara inte nog av det. Min mancrush för Mikael Granlund har nu nått nya höjder. Vilket lirare!

Hockey-koma.

Det skulle man kunna kalla vad jag befinner mig i. Denna vecka vet jag redan nu att det inte kommer att bli mycket sjungande, spelande, eller ens umgänge med vänner. För nu är det slutspel i Hockey-VM och det betyder att varje dag kommer det matcher jag tycker är intressanta och gärna ser. Nu är jag i ett hem med en TV och går inte direkt på minutschema som under läsåret dessutom.

Nu kan jag inte skriva mer, Tjeckien-USA fortsätter. Jag lämnar er med ett av mina starkaste och finaste hockey-minnen.

Maj på Åland no 1

Som den otroliga partner jag är, tänker jag på begäran av min Ina (även hon en ganska god partner, om jag får säga det själv) göra ett tappert försök att återuppliva denna blogg. För när man tillfälligt är på olika orter, vad för bättre och framförallt mer romantiskt sätt finns det att veta vad den andra gör än just via blogosfären?
(Jag utmanar dig att göra samma sak, Ina!)

Jag har en massa saker att skriva om, egentligen. Inte bara om vad som händer just nu i mitt liv, utan också vad som har hänt de senaste månaderna. Jag har ju nämligen inte varit en exemplarisk bloggare, och ganska mycket har hunnit hända. Tyvärr orkar jag inte skriva allt på en gång, så jag tänker skapa följande system: Inlägg med Maj på Åland i rubriken handlar om mitt liv från dag till dag, just nu, andra inlägg handlar om andra saker. Sedan skriver jag när jag har lust bara, och om det som jag har lust att skriva om. Skitenkelt.

Senaste helgen gick alltså flyttlasset från Helsingfors tillbaka till Åland över sommaren. Jag har ganska långt samma plan som förra sommaren: ett roligt dagjobb (på City Sport och Cykel) och ett infernaliskt roligt kvällsjobb (som musiker på Arken Garden). Kvällsjobbet lär bli intressant den här sommaren dock. Vi hade möte igår med artistbokaren på Arken, och som det ser nu har Berry High 27 gigdatum men väldigt få datum som alla bandmedlemmar faktiskt har möjlighet att spela på. Själv gjorde jag mig så pass fri i sommar att jag kan delta alla dagar, men på många av datumen kan det bli tal om olika varianter av Berry High, eller bara jag, Emil och Johan som trio. Hur som helst lär det bli kul, och jag kanske får chansen att ta roll som leadsinger då och då, vilket skulle vara inte bara kul, utan ge mig ovärderlig erfarenhet också.

Två dagar av sommarjobbet har hunnit gå, och jag vet väl inte vad jag ska säga om det egentligen, det knallar på. Snart börjar det ju bli någon ordning i affären dessutom, när jag är tillbaka!

Det var väl allt för denna gång.
På återseende.

Nattlig ilska.

Jag måste sluta läsa Aftonbladet. Jag har en tendens att bli småstörd på den sortens journalistik de för, samt på det svenska folkets mentalitet. "Nyheten" här till vänster, som jag fann idag, är ett praktexempel på det här.

Socialdemokraternas nyvalde partiledare Håkan Juholt befinner sig alltså i yrväder nu, men inte för något som han själv gjort, nejnej, utan för något som hans fru gjort. Hon ska alltså ha stulit pengar från sin chef över en längre period, en ganska stor summa allt som allt faktiskt (ca 48 000 kronor) och blivit fast för det för fyra år sedan, i början av sin relation med mr Juholt. Får jag då fråga hur i helsefyr det här är en nyhet, samt hur det här ställer till problem för Juholt?

Grädden på moset kom dock när jag såg resultatet av den lilla gallupen nere i bild, och det visade sig att 36 % av svenska folket faktiskt känner mindre förtroende för Juholt som partiledare när detta kommit fram, samt att han borde berättat om sin flickväns bedrägeri innan han tillträdde. Men hur angår hans privatliv det svenska folket ett jävla jota?

Det här är en av aspekterna i politik som jag är så trött på, den här ständiga häxjakten på oheligheter i politikers privatliv. Jag ger blanka fan i hur en politikers privatliv ser ut, så länge han/hon gör sitt jobb bra. Är det inte därför man röstar på folk?

Låt oss säga att jag fick tjänsten som rektor för Ålands musikinstitut någon dag. Skulle jag då behöva hålla ett tacktal och säga "Jag tackar ödmjukast för tjänsten ni tilldelat mig, men ni ska sen veta, att jag snattade som ung och åkte fast, två gånger!"? Nej, och vet ni varför?

Because who the fuck cares.

Bas-Holger.

Ikväll spelar jag elektrisk bas, för första gången på scen någonsin. Jag är basist i bandet till Granhultskörernas vårkonsert ikväll klockan 18.00. Det blir idel klassiker i programmet: diverse barnlåtar, En helt ny värld, Abba-medley, you name it. Jag gillar att spela bas faktiskt, det kan komma att bli en framtida investering, när päängarna finns. För övrigt var ju basen ändå det enda instrumentet som jag flunkade i på tenten i bandkursen. Konstigt kan tyckas, men kvintcirklar ska man inte underskatta, om det är något jag lärt mig. De är djävulens avkomma.

Mina färdrutter för kvällen har jag planerat in i minsta detalj:

Till Granhult:
* 17.03 Buss nr 506 från Indiagatan till Böle tågstation
* 17.24 E-tåg från Böle tågstation till Grankulla tågstation
* 17.49 Buss nr 109 från Grankulla tågstation till Granhult

Tillbaka hem:
På något jävla vis.

15.03.2011

Denna dag kommer att bli känd i historien som... min 21-årsdag. Och vilken dag det har varit! Som tur är har jag varit framme med kameran under dagen, och kan härmed ge er min födelsedag i bilder. Peik's 21st birhtday, Greatest Hits...

På förmiddagen hade jag lektion i T-huset. Ute vid trappan stöter jag på Olli som genast brister ut i sång och tar en serenad för mig. Så går jag in till mitt klassrum. Där möts jag i sin tur av tvåstämmig gratulationssång från Pamela och Elin, SAMT två kladdkakor som Elin själv bakat. Motiven var listiga och lustiga, tyckte jag. (Vi åt upp Peik före lektionen.)

(Märk även födelsedagskortet, med en uggla som motiv. What else, liksom.)

Efter detta bar det av till Teaterhögskolan och dagens föreställning av Kander-Ebb-produktionen. Även där hade nyheten om mitt åldrande spridit sig som en löpeld. Folk sjöng för mig och jag blev uppkastad i luften som en riktig rockstar. Det måste också ha varit en av dagens höjdpunkter (get it? höhö...). Som om detta inte var nog bemöttes jag även här av godsaker och kort! Namnam.

(On the right, the lovely miss Tinja Sabel, one of many nice chaps on TeaK.)

Mina föräldrar hade kommit till staden denna dag också, dels för att fira mig och dels för att se den episka musikteatern. När vi sedan varit ute på stan, ätit middag och umgåtts som familj tog vi en sista stund på deras hotells pub. Då plötsligt beställer far min in en flaska äkta champagne! 65 euro, gott folk! Hälligud, man vågade ju knappt dricka av det.
(Men det var fans så gott, ska jag säga er.)

En dag av många minnen, framförallt att lilla jag är så ihågkommen. Jag tackar ödmjukast alla som gratulerat mig idag, det uppskattas stort!

Pulkhyckleri

Denna krönika hade blivit bortglömd i arkiven och publicerades inte här, men hursomhelst.
Publicerad i Nya Åland 19.2.2011, mig veteligen (?)

Pulkhyckleri

Det har varit en riktigt ordentlig vinter i år, igen. Vädergudarna har varit på lekhumör och skänkt oss till och med rekordmängder snö på sina ställen, bland annat i min Helsingforsbördiga hemtrakt Gumtäkt (låter inte namnet på något sätt väldigt…äckligt? Jag får ett uns av obehag av att säga var jag bor än idag.). När det denna vinter fallit så mycket av dessa vita, härliga iskristaller, har säkert många unga för länge sedan länsat förrådet på pulkor, snöbrädor och stjärtlappar eller vad de häftiga nu åker på nuförtiden. Jag skulle dock här vilja hytta ett varningens finger (följt av barskt mumlande och fladdrande skägg) åt ungdomen: Åk försiktigt där i backarna. Annars kan det gå tokigt.

Jag minns nämligen från min egen ungdom hur det kunde gå till. Jag var ingen ängel i pulkabacken, och lika lite var ofta mitt sällskap i branten. Det var en skam över min barm, egentligen, hur vi betedde oss. Vi kom till backen, utan yllestrumpor och ordentliga vantar. Reflexer hade vi inte heller. Inte tog vi en redig titt på backens skick i förväg, vi bara åkte. Och så lekarna vi lekte! Det var rentav livsfarligt. Ibland åkte vi tåg med kälkarna fastbundna i varandra. Ofta brukade den främsta kälken i tåget tvärbromsa och svänga hastigt åt något håll, vilket skickade de andra kälkarnas passagerare flygande som vantar i backan. Livsfarligt, säger jag. Andra tillfällen kunde vi åka ner med två rattkälkar, två pågar på var kälke, och hela vägen ner bara försöka trycka det andra ekipaget ur backen. Det slutade många gånger i halsbrytande kollisioner mot träd och stenar. En skam, vill jag mena. En gång minns jag när jag styrde ena kälken, och vi brakade in i en tall, pang på rödbetan. Killen bakom mig kom flygande ovanför, och kälkens framskena bröts av på mitten. Jojo, det gick vilt till, må ni tro!

I mina hemtrakter fanns också en rejält brant och ganska lång gränd som vi åkte i. Jag tänker inte ge grändens namn och ge flera ungar förryckta idéer, för den var såklart inte tänkt som pulkbacke, men inte brydde vi oss om det. Vi var unga och våghalsiga, ett slags höghastighetens konnässörer. När snön låg hög utmed grändens kanter byggde vi till och med ramper vid sidan av vägen. En bra ramp kunde bli ett heldagsprojekt under jullovets frihet. Vi mätte noggrant upp lutningen, längden, den beräknade nedslagsytan. Och så man flög sen, när man kom där i full galopp och tog sats upp på rampen! Det kändes som att man aldrig skulle komma ner! Jo, det var tider det... *suck*...

Öhm...men jo, barn! Gör såklart inte på det här viset. Nejnej. Reflexer och varma kläder. Hjälm på huvve och vett i skallen. Gör som jag säger, inte som jag gör, som de vuxna alltid uttrycker det.

Min dag i bilder.

Dags att skriva lite igen då, och här kommer ett nytt segment som kan bli återkommande på denna blogg. Kreativt nog tänker jag döpa det till Min dag i bilder. Konceptet är enkelt: jag tar bilden under dagen och sammanfattar min dag på kvällen i ett blogginlägg. Orsaken till detta är delvis för att jag ska få möjlighet att använda min nya digitalkamera, som jag köpte för att kunna dokumentera mitt liv med (eftersom jag har så dåligt minne, litar jag på riktigt inte på att jag kommer att minnas viktiga händelser och upplevelser ens, så jag ska börja ta foton). Jag har två bilder jag vill dela med mig idag.

Denna bild är tagen på en bussresa mellan mina två skolbyggnader. Den halvätna Kismeten på bilden är en symbol för mitt bestämda beslut att häftigt skära ner på "bankkontotermiter", små utgifter som nästan utan att man märker det gnager på kontot, bit för bit. Jag behöver pengarna till annat, så nu ska det bli mindre godis och mer vett för pengarna.


Jag hade sånglektion idag. För första gången arbetade jag med min sånglärare på något jag skrivit själv (The Little Things, en nätt och enkel låt om hur ingen någonsin verkar vara nöjd med vad man har och hur man kanske ibland borde stanna upp och glädja sig åt de små sakerna här i livet), och timmen blev väldigt lyckad. Mitt framförande av min egen låt blev inte bara mycket bättre, utan jag bestämde nog att den får vara med i mitt D-examenstillfälle (bland de tre pop/rock-låtar som ska vara med). Grrreat!

Dagens betraktelser.

- I helgen var jag och min bäste Ina till Itä-keskus. Jag hittade ett par relativt billiga joggingskor av hög kvalité. Det här med att springa är något jag kanske mer omedvetet än medvetet har saknat sedan jag flyttade hit till Helsingfors. Det är något väldigt avslappnande, tycker jag, i att bara fara ut och löpa, kanske ens utan något speciellt mål, bara man nu någon gång kommer hem tillbaka. Så igår tog jag mina skor ut på en invigningsrunda. Och jag kan ju säga som så att förbanna vad mina lår är stela och trötta. Herrejestas, nu ska det nog tas upp igen lite allvarligare, det här löpandet.
(Det värkar som att jag har varit ute och springa, höhö..höh..)

- Tittade på skoj på lite näringsinnehåll i olika energidrycker när jag var till S-Market i Sockenbacka. Jag kom fram till att de till stor del är samma innehåll med olika etiketter. Varenda innehöll till exempel samma mängd koffein, 32 mg/100 ml. Priserna varierade däremot kraftigt, från 1,35€ till över 3€ rentav. Spännande.

- Jag får fortfarande ont i nacken om jag spelar piano en betydande stund. Jag måste sluta med den där förbannade strutshalsen så fort jag ska titta i noter. Rak ska den vara, nacken. Annars blir det ingen man av en.

If you want to ROFL.

Jag måste bara tipsa om den här sidan, för er som kanske inte varit in på den:

http://damnyouautocorrect.com/

Herrajestas, jag höll på att skratta arslet av mig när jag var in och läste. Jag måste av hälso-orsaker lämna hemsidan, så roligt var det. Så gå dit, men på egen risk. Och överdosera inte, eller så kan du komma att lida skrattdöden.

Turist i sin egen stad.

Det finns mycket, mycket jag inte sett av Helsingfors, trots att ha bott här i ett halvår närapå. Bland annat kom jag med Ina fram till att ingen av oss hade sett Sibelius-monumentet med egna ögon. Så idag gick vi och gjorde det.

Det kändes ändå lite roligt när vi gick där med en stadskarta i handen och navigerade oss genom en stad som borde vara väldigt bekant för oss, det var som att vara turist i sin egen stad på ett sätt. Men vi rörde ju oss också i trakter av staden ingen av oss behövt röra oss i förut. Det är en del av charmen med att bo i en storstad; man kan nog aldrig säga att man sett allt.

Det där med Helsingfors-sightseeing blir nog något jag upprepar. Till råga på allt var det ju en riktigt uppfriskande promenad nämligen.

We don eat like daawgs anymo'

Idag fick min och Alex lägenhet tillökning med några möbler. Jag hade tidigare i veckan tagit mig ett besök till Arabian kierrätyskeskus och hittat ett riktigt billigt skåp/bokhylla i utomordentligt skick, som dessutom matchade mitt skrivbord (amen liksom guud vad härligt, typ!). Idag fick jag hjälp att transportera möbeln hem och när jag ändå höll på drog jag med Alex till återvinningscentralen denna gång. Vi hittade då även ett praktiskt hopfällbart matbord som till och med rymdes i vårt not-so-spacy kök. Så inte nog med att jag nu har lite mer förvaringsutrymme (vliket var väldigt behövligt, saker har legat på golvet lite hur som haver här), vi har ett köksbord! Stället börjar ju likna en lägenhet för tusan!

PS. Jag måste även berätta om månadens blunder, som kommer från någon gång förra veckan. Jag hade en diskussion med Ina som gick något i den här stilen:

*Peik och Ina ser på en film där teckenspråk förekommer*
Ina: Teckenspråk borde jag lära mig, det skulle säkert komma till nytta i mitt yrke.
Peik: Jag med, jag skulle säkert också ha nytta av det.
Ina: ...hur skulle du ha nytta av det?
Peik: Jamen om jag någon gång får döva pianoelever till exempel...
*5 sekunder av spänd tystnad*
*Peik inser sin fail*
*Facepalm*

Suite Bergamasque.

Jag har helt klart hittat mitt nästa större pianoprojekt, och det är fransmannen Claude Debussy som levererar! Suite Bergamasque (skriven 1890, publicerad 1905) heter en av hans mest kända pianosviter, en nätt samling på fyra stycken som jag har kommit fram till att är helt skitbra allihop! Förut hade jag bara hört Clair de Lune (det tredje och mest kända stycket i sviten, som tydligen är känt från Twilight också? Var i filmerna det förekommer har jag ingen aning om. Inte för att jag heller har sett filmerna! Jag gillade dem verkligen inte heller... mycket...) och tyckte det var fint så jag lånade noterna till hela sviten från Siba-biblioteket och lyssnade på resten, och jag är fast! Before too long ska jag behärska dessa stycken!

Nedan en inspelning av hela sweeten.

God kväll...

...från pianoverkstaden.

Jag må ha piano som mitt huvudinstrument, men det är ändå inte alltför ofta jag får tillfälle att sitta en hel kväll och bara spela och öva, utan andra åtaganden. Ikväll är en sådan kväll, liksom delvis imorgon kväll och torsdag till och med. Jag tycker om mitt ganska ihåliga skolschema den här veckan.

Jag försöker just nu fördjupa mig lite i klassicismens spelsätt tillsammans med Mozart. Det är då fan vad han ska ha fingrarna att röra på sig ibland, den där jävla Amadeus. Snabbt och svårt. Och så ska man ju inte bara lyckas få fingrarna dit de ska när de ska utan också hur de ska. Annars låter det fult, och dåligt.

Såhär liten kan man känna sig när man spelar musik från en epok man inte vet mycket om. Blicken är dock fortfarande stolt och självsäker.













Men man ska ju inte bara kämpa och svettas, man måste ju få koppla av och ta det lite lugnt också. Därför ska jag spela Debussy när jag är klar med Mozart.

Och sjunga lite. Och äta choklad.

Highway to Hesa.

Ännu en helg spenderad på Åland. Detta kan bli den sista på ett tag, tror jag. Vårens projekt börjar sätta igång i Helsingfors, och då känns det onödigt att lägga en massa tid (och päängar) på att fara till kobben en och en halv dag. Jag får klara mig utan min hembygd ett tag.

Igår kväll blev en trevlig, rock'n'roll lifestyle-kväll. Det började hos Emil, där jag lärde mig en massa nytt om elgitarren som instrument och så jammade vi lite grann. En egen elgitarr ligger högt på listan över mina prioriteringar just nu, jävligt roligt instrument! Tänk att man fattar det först nu!

Sedan fortsatte kvällen hos Yousef. Vi satt och kollade runt på YouTube, spela tv-spel och shottade Southern Comfort (där kom rock'n'roll-känslan in).

Nu måste jag vidare mot västra hamnen och båten som väntar mig. Vi ses igen i Hesa, gott folk.

Här en av låtarna jag lärde mig igår:

The Script.

Här kommer det första i ett kanske återkommande tema på blogginlägg. Konceptet är enkelt: ett helt inlägg om ett band som intresserar mig på något sätt.


Detta är ett band jag kom i kontakt med av en händelse för ett och ett halvt år sedan, under den stora roadtripen jag gjorde med Alex och Yousef till utvalda orter i södra Finland. Vi övernattade på Omenahotelli i Tammerfors en kväll, och satt och njöt av det stora utbudet av TV-kanaler som vi inte kan se på Åland (främst SubTV, the one and only). I slutet av Jimmy Kimmel Live hade han The Script som musikgäster, och de spelade Before the worst. Jag blev genast fast på låten, och det första jag gjorde när vi kommit hem igen var att ladda ner deras (då) enda skiva och fixa en CD till bilen. Resten av den sommaren var deras musik vanlig i bilfärder med mig.

Första skivan: The Script (2008)

Detta är en helt genialisk skiva, tycker jag. Jag kan ärligt säga att jag gillar varenda låt. Väl genomtänkt musik och smarta texter med varierande teman, alltså också annat än bara kärlek. Det är alltid välkommet. Dessutom sökte jag in till Sibelius-Akademin dels med material från denna skiva (Anybody there), och jag kom ju in, så det måste betyda något.

Andra skivan: Science and Faith (2010)

The Scripts andra skiva blev väldigt efterlängtad med orsak av fråmgångarna på den första. Tyvärr tyckte jag inte den var riktigt lika bra. Dels är musikens uppbyggnad ganska simpel; det är mycket four chord songs och ganska förutsägbart. Sätt mig vid ett piano och jag kan garanterat spela med i låtarna efter en genomlyssning. För det andra är temat på texterna avsmalnat till nästan uteslutande olycklig kärlek. Det finns dock ett fåtal undantag, ett av dem är For the First Time, som är en av tre låtar jag gillar riktigt skarpt från den här skivan.

Jag hoppas på fler album från dessa snubbar, det skulle vara intressant att se vilken riktning deras stil tar härnäst. So far, so good, vill jag påstå i alla fall.

PIIIP-PIIIP-PIIIP

Brandalarmet gick tidigare ikväll ute i korridoren. Jag och Alex blev såklart nyfikna på det där konstiga sättet när ens ägodelar kan vara i fara men man ändå tycker det är lite coolt, och bestämde oss för att gå ut och kolla läget. Det visade sig vara endast ett falskt alarm. Någon hade lämnat en spisplatta på som hade börjat osa och satt igång alarmet. Hyresgästen i fråga kom ner till huvudingången och förklarade situationen och ursäktade sig.

Själva alarmet däremot blev bara just avstängt medan jag skrev det föregående stycket, efter att ha pipt på i närmare en timme. Ett oljud på säkerligen över 100 decibel som genomträngde alla väggar. Jag kan ha lämnats med tinnitus som present, mina öron känns i alla fall inte som de brukar.

MMMM!

Ni som känner mig bättre behöver jag inte berätta detta för, men jag känner en stor fosterländsk kärlek för Hesburger. Jag har alltid tyckt att det varit något speciellt med just dessa hamburgare, speciellt deras marvellösa dressingar, och idag blev en kolhydratsrik dröm besannad:

Kuponger på Hesburger i brevlådan! Dubbel- och megamåltider, bara för att nämna några, till förmånliga priser! Giltiga året ut! Varje gång jag vill unna mig något kulinariskt okulturellt inom den närmsta framtiden åker dessa gudagåvor till papperslappar fram!

Och så kör vi igen!

Jag har kommit fram till hur mitt hus kommer att brinna upp en vacker dag. Orsaken blir troligtvis en påglömd platta på spisen. Det har hänt tre gånger den gångna veckan! En portion skärpning till mitt psyke vore välkomnat.

Annars är jag nu sedan länge återkommen till huvudstaden och mitt musikaliska liv. Nu är det bara att börja plocka upp det dammiga från lovet och börja damma av! Till exempel verkar vi äntligen komma igång ordentligt med musikalprojektet tillsammans i bandet, det känns bra.

Gårdagen var alltså min sista dag på lovet, men inte bara det, det råkade också vara min "käraste" Inas födelsedag. Jag fick äran att tillbringa den med henne, och vi tog det riktigt lugnt och fint. Några filmer, lite Super Mario på laptopen, Kotipizza... vad mer kan man begära, undrar jag? Så än en gång, grattis Ina, nu får även du köpa starksprit!

A world of opportunities lies ahead of you.