Publicerad i Nya Åland 19.2.2011, mig veteligen (?)
Pulkhyckleri
Det har varit en riktigt ordentlig vinter i år, igen. Vädergudarna har varit på lekhumör och skänkt oss till och med rekordmängder snö på sina ställen, bland annat i min Helsingforsbördiga hemtrakt Gumtäkt (låter inte namnet på något sätt väldigt…äckligt? Jag får ett uns av obehag av att säga var jag bor än idag.). När det denna vinter fallit så mycket av dessa vita, härliga iskristaller, har säkert många unga för länge sedan länsat förrådet på pulkor, snöbrädor och stjärtlappar eller vad de häftiga nu åker på nuförtiden. Jag skulle dock här vilja hytta ett varningens finger (följt av barskt mumlande och fladdrande skägg) åt ungdomen: Åk försiktigt där i backarna. Annars kan det gå tokigt.
Jag minns nämligen från min egen ungdom hur det kunde gå till. Jag var ingen ängel i pulkabacken, och lika lite var ofta mitt sällskap i branten. Det var en skam över min barm, egentligen, hur vi betedde oss. Vi kom till backen, utan yllestrumpor och ordentliga vantar. Reflexer hade vi inte heller. Inte tog vi en redig titt på backens skick i förväg, vi bara åkte. Och så lekarna vi lekte! Det var rentav livsfarligt. Ibland åkte vi tåg med kälkarna fastbundna i varandra. Ofta brukade den främsta kälken i tåget tvärbromsa och svänga hastigt åt något håll, vilket skickade de andra kälkarnas passagerare flygande som vantar i backan. Livsfarligt, säger jag. Andra tillfällen kunde vi åka ner med två rattkälkar, två pågar på var kälke, och hela vägen ner bara försöka trycka det andra ekipaget ur backen. Det slutade många gånger i halsbrytande kollisioner mot träd och stenar. En skam, vill jag mena. En gång minns jag när jag styrde ena kälken, och vi brakade in i en tall, pang på rödbetan. Killen bakom mig kom flygande ovanför, och kälkens framskena bröts av på mitten. Jojo, det gick vilt till, må ni tro!
I mina hemtrakter fanns också en rejält brant och ganska lång gränd som vi åkte i. Jag tänker inte ge grändens namn och ge flera ungar förryckta idéer, för den var såklart inte tänkt som pulkbacke, men inte brydde vi oss om det. Vi var unga och våghalsiga, ett slags höghastighetens konnässörer. När snön låg hög utmed grändens kanter byggde vi till och med ramper vid sidan av vägen. En bra ramp kunde bli ett heldagsprojekt under jullovets frihet. Vi mätte noggrant upp lutningen, längden, den beräknade nedslagsytan. Och så man flög sen, när man kom där i full galopp och tog sats upp på rampen! Det kändes som att man aldrig skulle komma ner! Jo, det var tider det... *suck*...
Öhm...men jo, barn! Gör såklart inte på det här viset. Nejnej. Reflexer och varma kläder. Hjälm på huvve och vett i skallen. Gör som jag säger, inte som jag gör, som de vuxna alltid uttrycker det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar