Här har ni en bra låt.

Berry High play once again.

Där ovanför har vi min kärlek, som jag gett smeknamnet Nora. Ju mer jag lär mig om henne, desto mer gillar jag henne. Idag ska vi iväg till Åland, och imorgon är första gången jag spelar på henne med Berry High. I'm so goddamn psyched. Det ska bli kul att återse Unga Bands scen också, som regerande mästare. Kom för all del och kolla imorgon, ni som är på Åland.

Music is the shit.

Tallinn.

Detta gäng (tyvärr saknas Elina på bilden) drog sig iväg till Tallinn förra helgen. Det var ett påhittigt sätt att fira Fredrikas 19-årsdag, och en mästerplan av reseledaren Ina (vid min vänstra sida på bilden), som hade fått Fredrikas tankar om helgen helt på villospår. Hon blev minst sagt förvånad när det slutligen berättades åt henne, en timme före färjans avgång, att vi skulle till Tallinn. Det var ett ansiktsuttryck att minnas, må jag säga.

På dagen var vi såklart duktiga turister och bekantade oss med staden, vi tog bilder och observerade. På ett sätt kan man säga att Estland är som chips från Rainbow: Det är billigt och gott, men inte så gott att jag skulle vilja hoppa ner i påsen (?). Gamla staden var precis som att färdas i en tidsmaskin till 1400-talet, förutom den ena Gentlemen's club vi såg då.

Kvällstid festade vi och hade det gött. På bilden ovan har festen redan börjat. Det kan ses på Alex laid back-pose samt på att jag är otroligt stilig. Det är såklart något jag alltid är till viss del, men där har jag verkligen mitt game face på.

Det blev en helg att minnas. På ett bra sätt.

Och just ja, de har mjölk på påse i Estland. Hur tänker de, kan man undra?

Funderingar på bussen.

I brist på annat att göra på en buss blir man väldigt analytisk av sig, i alla fall jag. Det här med att vara analytisk har dessutom blivit en större del av min personlighet under hösten när jag insett hur mycket man kan vinna och lära på att faktiskt tänka till lite, om allt möjligt, från saker som hur jag snabbast lär mig mina pianostycken (och hur jag följaktligen skulle lära ut dem i mitt framtida läraryrke), till sådana triviala incidenter som den jag bevittnade på bussen.

Here goes:
Jag var på väg med 39:an till Kampen. Vid handelshögskolorna steg fyra, om man ska döma på utseendet, uppenbara hankeiter (=Studerande vid Svenska Handelshögskolan). Tre av dem gick in och ställde sig i bussen, men den fjärde hittade inte sitt busskort. Hon stod en god stund och grävde i väskan, men utan resultat. Vad ledde detta till? Jo, hon sade "nå, jag får gå då" och steg av. De andra blev kvar stående i bussen och en av dem sade "hon där Lisa är nog lite råddig hon!" med ett kort skratt.

Där lämnades alltså Lisa att gå ensam. Jag funderade på hur situationen hade sett ut om jag stigit på med Jesper, Lotta och Olli, till exempel. Skulle vi ha låtit Lotta gå ensam om hon inte hittade sitt busskort? Nej, vi skulle antagligen ha stigit av allihop och gått tillsammans, för vi på Sibelius-akademin håller ihop. Just typiskt Hanken det där.

(Ja, jag har många och ibland osanna fördomar om hankeiter.)

Awesomety.

"Tänk om vi skulle ha ögon runt hela huvudet? Tänk, vilket synfält! Jag undrar om man skulle veta åt vilket håll man står."
-Alex Westström

Krönika no 1.

På en en viss Anonyms begäran i en kommentar (den där Anonym kommenterar överallt, jag skulle råda personen att skaffa ett liv istället för att sitta och surfa dagarna i ända) lägger jag nu även upp min allra första krönika som nådde Nya Ålands redaktion. Det är en text jag av någon anledning inte är lika stolt över, men med den hastigt annalkande deadlinen så fick den duga. Publicerades i Nya Ålands tv- och nöjesbilaga den 17.9.2010.

Ett minne som sviker.

”Ska du börja skriva krönikor för Nyan, du som inte ens lyckas uppdatera din blogg?”. Det var reaktionen jag fick av min alltid så stöttande flickvän när jag meddelade att jag hade fått anställning som krönikör. Hon kan ha en poäng men vad gäller min nya, fräscha blogg, lovar jag vid mina underkläder och allt annat som är mig heligt att jag ska göra mitt yttersta för att hålla den up-to-date.

Mitt största problem med bloggen är dock, att jag ofta helt enkelt glömmer att skriva i den och måste förlita mig på mina näras konstanta påminnelser och blåslampor i ändalyktet för att hålla den vid liv. Visserligen har bloggar en oundviklig tendens att självdö, ett ämne som har tagits upp av ett antal krönikörer, men jag har helt enkelt notoriskt dåligt minne. Så då vet ni det om mig, redan i min första krönika. Jag skulle gärna skriva och skämta om hur dåligt minne jag har med konkreta exempel, men tyvärr minns jag ju såklart inte dessa exempel. Det enda jag kan musta fram är ett exempel av så klassisk magnitud, en så uttjatad historia, att det har etsat sig fast i mitt minne.

Detta var under en lite kyligare sommarkväll, för många år sedan. Rockoff var under full gång i Mariehamns stads kärna, och jag och min nära vän tänkte att vi skulle gå. Inte in på området, nejnej, utan vi skulle stå utanför området, försöka urskilja musiken från allt annat oväsen och äta popcorn. Till popcornen behövdes dock pengar. Jag gick därför den cirka 15 meter långa promenaden från min väns hem till mig (Under hela vår barndom hade vi våra rumsfönster mittemot varandra. Ändå skedde den huvudsakliga kommunikationen mellan oss via datorer. Faktum är att vi nu även när vi flyttat ihop som studerande i Helsingfors och har rummen vägg i vägg delvis kommunicerar elektroniskt. Sorgligt.), för att hämta pengar. När vi sedan en kvart senare sitter på våra cyklar, glatt pedande in mot staden, vänder sig min vän mot mig och frågar: Nå, tog du med pengar? Då insåg jag plötsligt att det gjorde jag inte. När jag kom hem hade jag istället växlat några ord med min mamma, tänkt att det var lite kyligt ute och att det var bäst att ta på sig en tröja, och gått ut igen. Hela syftet med att gå hem, att hämta pengar, hade under min minimala 15-meters-strapats hunnit flyga ur minnet. Vi bestämde oss sedan för att vända om och cykla hem med svansarna mellan benen, trots att vi redan var över halvvägs in till stan. Rockoff var helt enkelt inte samma sak utan popcornen.

Jag är för övrigt även en person som alltid lämnar hemmet minst två gånger på rad. Jag går ut, kommer då på att jag har glömt något (aldrig innan jag stiger ut), vänder om efter det bortglömda, och först efter det är jag på väg. Ibland upprepar denna cykel sig även två eller till och med tre gånger. Mina föräldrar mobbar mig konstant för detta och undrar med käck ton hur det ska bli sen när jag blir äldre. Jag kan bara säga att det undrar jag med.

Recreational activities.

Ikväll var det filmkväll. Dock har Alex och jag märkt att vi inte längre ser på film och äter tilltugg till filmen, utan vi äter tilltugg och ser en film till ätandet. Ikväll åt vi chips och en påse lösgodis med samma innehållsförteckning som...Powerpuff-pinglorna. Sugar, spice and everything nice, med andra ord. Och så såg vi How to train your dragon - bespara mig era "har du inte sett den redan?!", ni vet vilka ni är. Och om ni inte fattat vinken ännu, så börjar era namn på P och M. Och slutar på etra och eli. Jag hinner inte med att se allt episkt i samma takt som ni, jag är bara mänsklig!

Nu är jag väldigt morkis-mätt [överäten, för er som inte är uppdaterade med finlandssvensk slang]. Och Alex är otäck...t, med kläder. Han är naken. Nej, jag skojade bara.

Det är nog dags för mig att sluta skriva nu.

Krönika no 2.

Publicerad i Nya Ålands TV- och nöjesbilaga den 15.10

Växt på mormors vis.

Förra helgen var jag på besök från storstadsmetropolen Helsingfors till den pittoreska pensionärsstaden Ekenäs där, passligt nog, min mormor bor. Orsaken till detta besök var inte bara att träffa mormor, utan även min moster och hennes familj från Norge, som hade tagit en supersen sommarsemester (försök säga det tio gånger snabbt efter varandra) och var i Finland denna vecka. Jag brukar gärna ta vara på de få tillfällen jag får träffa min norska släkt, och det var som vanligt ett ögonblick fyllt av glada ansikten när vi hälsades vid. Kramar utdelades och en känsla av sinnesro lades över alla våra huvuden. Sedan fick jag höra en fras jag trodde att jag för länge sedan blivit kvitt. Min moster vände sig plötsligt mot mig och sade ”vad stor du har blivit!”.

Jag är närmare 21 än 20 år gammal i skrivandets stund, och till och med jag som endast gått kort matematik på lusse kan med enkel subtraktion räkna ut det irrationella i min mosters påpekande, med tanke på att hon såg mig senast förra sommaren samt att jag slutade växa för tre år sedan. Även min mamma påstod att jag hade växt nyligen när hon inte sett mig på tre veckor (!).

Vad kan detta bero på egentligen? För det första kan jag ju konstatera att jag sällan hör män utbrista till folk ”vad stor du har blivit!”; så känns det åtminstone i mitt (uppenbarligen) aningen könsdiskriminerande psyke. Finns det en gen i huvudsakligen människor av honkön som gör att de ser sina yngre släktingar växa oproportionerligt mycket i jämförelse med deras verkliga växt? Detta borde onekligen forskas kring. I och för sig är min släkt en ovanligt kortväxt släkt. Jag är sisådär 175 cm lång och överlägset längst i min familj, och min mormor och moster är inte heller den sortens personer som når upp till högsta skåpshyllan, om man uttrycker sig så. Av den anledningen är det kanske bara naturligt att jag tycks ha växt för dem, likaväl nu som under mina daghemsår.

Med till Finland var också min norska kusin Astrids son, den lille 2-månadersknodden Noah. Detta innebar alltså att det var fyra generationer på plats samtidigt, vilket är lite coolt, jag trodde att sådant bara hände i filmer. I alla fall: jag reflekterade lite över hans liv i ljuset av denna växtrelaterade kvinnogen. Han har ett helt liv av att få höra hur stor han blivit framför sig. Säkerligen varje gång han besöker Finland till exempel. Det skulle inte förvåna mig om rentav jag själv drar fram min feminina sida för ett ögonblick när jag ser honom nästa gång. ”Nämen vad stor du har blivit, lille Noah!”

För Daniela Hasselgren.

I know your head is spinning, broken hearts will mend.
This is our beginning coming to an end.

Över pölen till kobben.

Det är ganska skoj att resa till Åland, tycker jag. De två gånger jag gjort det hittills från Helsingfors har nämligen varit alldeles unika på sina egna sätt. Första gången var den gången jag åkte nattbåt utan hytt och blev väckt ur min skönhetssömn på golvet på sjätte däck av ett gäng supande jönköpingsbor. Det slutade med att jag festade med dem hela natten, blev bjuden på bärs och fick ett par nya facebook-vänner. Idag reste jag även till Åland, och historian om den här resan är en lång en...

Eftersom det råkade sig så att jag inte har några timmar denna fredag, var min plan att åka redan igår, med ett Air Åland-flyg klockan 20.25. Så jag kommer till flygplatsen, och för det första råkar studentkören Lyran, där många av mina svenskspråkiga studiekamrater sjunger, vara på väg till Norge på samma gång! Så jag får gott sällskap på flygplatsen tills deras flyg lyfter 19.50. Sedan går jag och köper en lovande flaska vin till förmånligt pris. Efter det gick allt fel:

• Jag tittar på tavlan över avgångar och ser att flyget till Mariehamn är inställt.
• När jag ska ringa min pappa och berätta att flyget är inställt, dör mobilen.
• Utan att tänka på vinflaskan jag köpte går jag ut och tillbaks till incheckningsdiskarna för att få mer info om det inställda flyget. När jag återigen ska igenom säkerhetskontrollen, konfiskeras mitt vin.

Det gick ett flyg morgonen därpå kl 08.30, men jag ville inte ta några risker utan lade om min reseplan och bokade tåg till Åbo och båt därifrån. Sedan for jag på en spelning, lyssnade på god musik och umgicks. Jag fick sedan fyra timmars sömn innan jag skulle upp och till tåget (som gick 05.48, rockstar life).

Sedan råkade sig bara så att Macke Helander, som inte bara spelade trummor på spelningen jag gick på utan även varit min lärare i grunderna i trumset och diverse salsa- och sambainstrument, också var på väg till Åland med denna rutt. Jag fick inte bara sällskap, utan också en säng i hans hytt på båten, där jag tog igen de förlorade timmarna från nattsömnen. Ganska gästvänligt att honom, må jag säga.

Nu är jag på kobben till måndag morgon. Sedan är det studentlivet som gäller igen. Men jag klagar inte, för jag älskar mitt nya liv har jag kommit fram till. Tur det.

Finlandia-hymnen.

I Finland (och här är Åland återigen ett stort undantag) är man inte en riktig kör om man inte har Finlandia-hymnen på sin repertoar, har jag märkt. Jag har varit i Helsingfors knappt två månader och redan har jag stått i kör på både järnvägsstationen och Savoy-teatern och vrålat basstämman i detta ursköna nationalistiska stycke. Det är onekligen en melodi som går rakt in i de flesta finländares hjärtan, och får nästan vem som helst att stanna upp och tänka lite. Jag blir alltid lite känslosam när jag lyssnar på den, och när jag läser texten. Samtidigt som man blir så glad över att man bor i ett så fritt land fullt av möjligheter, blir man också att tänka på andra sidan av myntet. Tänk om vi (jag säger "vi" fast jag ju personligen inte hade något med händelserna att göra) inte hade vågat förklara vår självständighet den där vintern för 93 år sedan? Tänk om inbördeskriget i vår nations gryning hade splittrat oss för alltid och slängt tillbaks oss i fördärvet och förtrycket? Tänk om vi inte hade lyckats stå emot vår fiende under de två krig som kom att bli Finlands allra största utmaning? Men vi kom igenom allt det, och nu kan vi se tillbaka på en ännu kort, men ganska rörande historia.

Det är som de populäraste kommentarerna på youtube angående videon nedan säger: Sällan känner man väl sig så Finlandsälskande som när man lyssnar på det här. En melodi som överträffar Vårt land rentav. Sen är det ju annars bara jävligt vacker musik också, tycker jag. Text down below, en dos linguas!

Musik: Jean Sibelius
Text: På finska V.A. Koskenniemi, på svenska Joel Rundt

Finska
Oi Suomi, katso, sinun päiväs' koittaa,
yön uhka karkoitettu on jo pois,
ja aamun kiuru kirkkaudessa soittaa
kuin itse taivahan kansi sois'.
Yön vallat aamun valkeus jo voittaa,
sun päiväs' koittaa, oi synnyinmaa.

Oi nouse, Suomi, nosta korkealle
pääs' seppelöimä suurten muistojen,
Oi nouse, Suomi, näytit maailmalle
sa että karkoitit orjuuden
ja ettet taipunut sa sorron alle
On aamus' alkanut, synnyinmaa.


Svenska
O Finland, se, din morgonljusning randas
och natten skingras, hotfullt mörk och lång
Hör lärkans röst med rymdens susning blandas
snart rymden fylles av jubelsång
Se natten flyr och fritt du åter andas
Din morgon ljusnar, o fosterland.

Stig högt, vårt land, som du ur natt dig höjde
Den dag dig väntar, fritt och öppet möt
med samma kraft, med samma mod, du röjde,
när träldomsoket du sönderbröt
Förtrycket aldrig dig till jorden böjde
Ditt verk dig väntar, o fosterland.

Musik och fysik möts.

Jag bor ihop med en person som studerar fysik på Helsingfors universitet (Han lät plötsligt väldigt opersonlig, det är alltså Alex vi talar om här). Man kan kanske tro att en vars liv präglas av musik och en vars liv präglas av fysik är så olika man kan bli och inte alls trivs i varandras sällskap eller kan hålla med om något. Det enda vi har gemensamt är väl akustiken, till exempel. Det har dock inte visat sig vara fallet. Faktum är att när musik och fysik möts kan det uppstå ganska intressanta och givande konversationer, om mycket annat än musik och fysik också. Sen har vi ju hur mycket som helst att lära av varandra om bara intresset finns, men tanke på att våra grenar ändå är ganska långt ifrån varandra på trädet. Jag kanske har haft svårt att förstå vad Alex "ser i fysiken", men under hösten har han fått mig att inse det intressanta med ämnet och den infallsvinkeln på livet. Den här videon, visad till mig idag, var nog droppen som fick bägaren att rinna över.

Se på den för tusan, it's truly enlightning!


(Det har blivit mycket youtube-material på den här bloggen på sistone, men det skiter väl jag i. Video killed the radio star, som man säger.)

Nya upptäckter.

Att bara gå och kolla planlöst runt bland musik och plötsligt hitta något man verkligen gillar är nog en mysig känsla, som MuP-Jesper skulle säga. Jag gillar att hitta nya artister som antingen breddar min musiksmak (som jag nog skulle säga i det här fallet) eller som redan passar in i någon etablerad kategori av min musiksmak, men som jag bara inte upptäckt ännu.

Nedan har vi en av Esperanza Spaldings oerhört skönt svängiga låtar. Hon är ett levande bevis på att det finns vissa som bara föds med musik i blodet, förresten: hon tog i en akustisk bas för första gången som 15-åring, fem månader senare var hon redan en ansedd lovande talang och som 16-åring började hon ta lektioner på universitetsnivå. Ska de va så ska de va.

Hups, där försade jag mig.

Heidi Laurikainen är alltså min planerare och Marina Lindholm är svenskspråkig koordinator på Sibelius-Akademin.

Grex Musicus.

Idag var jag på körkonsert. Min kära MuKa-kamrat Linne Sjöbloms kör Grex Musicus höll en så kallad avskedskonsert innan de far till Miami 12 dagar och solar och shoppar. Och jo, sen skulle de visst uppträda på 8 ställen och hålla workshops för grundskolebarn och sånt också... småsaker. Vad jag förstod var det nog mest sola och shoppa.

I alla fall, programmet bestod av mycket finska kompositörer och finsk folkmusik, blandat med både engelsk- och svenskspråkig musik. Med i degen fanns till och med lite Stormskärs Maja, vilket värmde mitt åländska hjärta. De försökte inte heller låta rikssvenska när de sjöng på svenska. Det brukar ofta bli fel.

En låt som speciellt fastnade på hjärnan är denna nedan, som om möjligt blev ännu vackrare a cappella. Mycket rörande låt som jag relaterar starkt till.



Peace out, bros and hos.