Som studerande i Helsingfors, med båda mina studiebyggnader bortom gångavstånd, blir jag tvungen att åka buss ganska mycket. Minst en timme om dagen faktiskt. Imorse när jag steg på (56:an mot Haga, där jag stiger av och tar 550:an resten av vägen. I don't think we're in Mariehamn anymore...) kom jag plötsligt att tänka på buss-schaufförens yrke. Vilket monotomt jobb han måste ha. Stanna vid en hållplats. Folk stiger på men ingen hälsar. Köra vidare. Stanna. Köra. Stanna. Ändstation. Rökpaus. Köra åt andra hållet. Stanna och ja, ni förstår.
Plötsligt insåg jag hur jag skulle ogilla mig själv om jag blev fast med ett sådant yrke, där samma rutiner maler på, dag ut och dag in. Ett liv utan hjärngympa, och bara en busslinje att köra längs med, eller varför inte en kassa att mata varor genom, *beep..beep...beep*. Vilket slöseri med liv.
På samma gång blev jag plötsligt lite extra nöjd över utbildningen jag kommit in på. Vi hade en föreläsning idag, där vi bland annat, i små grupper, skulle diskutera den enkla frågan: Varför valde jag den här utbildningen? Varför vill jag bli musikpedagog? Svaren var många. Musiken har gett mig stor glädje, som jag gärna vill dela med mig av till andra. Som lärare lär man inte bara ut, utan man lär sig också av sina elever, och blir genom det en bättre musiker själv. Men främst av allt: variationen. Ingen elev är den andra lik, man måste vara konstant observant och hitta rätt inlärning för varje individ. Hjärngympan tar aldrig slut, och då lever man till fullo.
"Och så är det ju roligt med musik", som en annan sade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar