Sommarstugan.

Till vänster boden, bastun samt ett gästrum. Bakom träden skymtar själva stugan, med kök, vardagsrum och sånt som nu hus brukar ha. Byggnader som inte syns på bilden är vedlidren och ännu ett gästrum.

Förra helgen var jag här, på min sommarstuga i Porkala. Mina föräldrar var på fastlandet och vi lassade först av alla grejer de hade med sig hemifrån Åland till mitt nya hem på Intiankatu, sedan for vi ner till landskapet som synes på bilden ovan. Det var en skön helg, trevligt med lite total avslappning. Detta ledde såklart till att jag låg efter i mina pianostycken när jag kom tillbaka till staden dock...

Nu i helgen far jag till min mormor i Ekenäs istället. Moster Gugge och hennes familj från Norge råkar vara på plats, och sådana måste man passa på att träffa de få tillfällen man kan. Det finns inget sånt som en hel helg i Helsingfors, inte ännu i alla fall. Alltid är man påväg någonstans!

Tom, tommare, studielägenhet. Kapitel 2

Sagan om icke-möbleringen fortsätter...

17-19.9
Peik tar en visit tillbaka till hemman på Åland. Under besöket passar han med sina föräldrars finansiella stöd på att köpa gardiner till köket samt ett duschdraperi. Ett par skärbräden och ett liter-mått blir också inköpta. Tanken på att ingen av dessa saker fortfarande existerat i lägenheten förbluffar honom för ett kort ögonblick.

20.9
En händelserik dag ur inredningssynvinkel. Endast ett ord behöver yttras: IKEA. Äntligen blir det av, tänker våra tappra hjältar som planerat dagen in i minsta detalj. Klockan 14.00 skall Peik hämta en hyrd skåpbil och hämta Alex. Med hjälp av kartor och vägbeskrivningar från Google Maps skall de tu sedan navigera sig från Indiagatan till Susanna Wahl, som lovat Peik en ljuvlig säng på 120 centimeter. Därifrån går resan vidare till IKEA för att handla skrivbord, stolar och belysning. Slutligen transpoteras allt till lägenheten och skåpbilen lämnas tillbaka klockan 18.00. Meeen med Murphys lag i beaktande, var det ju inte riktigt såhär idylliskt det gick till.

För det första, missuppfattar Peik tiden Alex skolgång slutar denna måndag. Medan han tror att det är 14.00, är det egentligen 16.00. Efter att ha anlänt till lägenheten, inte hittat Alex någonstans och fått lite panik, bestämmer sig Peik för att försöka navigera till Susanna ensam och se om Alex hör av sig. Dock visar det ju sig inte vara så enkelt i verkligheten som på papper, det här med att hitta i Helsingfors-regionen. Peik tappar bort sig, hamnar i Esbo, blir förbannad och vänder om till centrum.

Alex hör av sig och meddelar att han slutat. Medan Peik har svårt att se förbi sitt förnedrande nederlag i att hitta till Susanna, beger sig de två vännerna till IKEA. Detta är förmodligen den enda etappen på resan som går som planerat. Möbler hittas, köps och till en billig slutsumma. Tidsplanen håller dock inte, utan uthyrningstiden på skåpbilen måste förlängas, på stor bekostnad av plånböcker.

Under de kommande dagarna monteras möbler en efter en, och tammetusan, det börjar likna en riktig lägenhet. I helgen kommer flyttlasset hemifrån dessutom, med mattor, en pianopall och allt möjligt smått krams. Den enda vägen är upp.

Trafikens under.

Idag, efter mycket om och men, fick jag äntligen min adress ändrad till Intiankatu 21A 015 och min hemkommun ändrad till Helsingfors. Vilket betyder att jag äntligen får åka buss för studerandepris! (Av någon idiotisk anledning måste man vara inte bara studerande, utan även skriven i Helsingfors eller någon närliggande kommun, för att få studeranderabatten.) Äntligen slipper jag betala multum för att transportera mig längre sträckor i staden! Jag är så glad att jag skulle kunna dansa. Men det gör jag inte, jag suger på att dansa.

Ovan en illustration av min glädje över en viktig seger i storstadsdjungeln.

Laundry day!

Alex upptäckte att man på väg till och från tvättstugan kunde springa utan att känna sig ansträngd överhuvudtaget. Det är något magiskt med just den rutten. Vid vår senaste tvätt bestämde han sig för att visa mig hur lätt man skuttade fram. Så där sprang vi, på väg för att hämta vår färdiga tvätt, citerande ur Bo-Starrs äventyr. Varför vet ingen. På vägen tillbaka kom vi skuttande och skrattande, hållande varsitt handtag av tygpåsen som våra kläder låg i. Då såg vi att det stod en kvinna och rökte, som helt klart hade sett oss.

Vi måste ha sett ut som ett lyckligt homosexuellt par.

My first week.

Så var den första ordentliga studieveckan "in the bag", som engelsmännen säger. Och med en tydligt Scrubs-inspirerad rubrik (jag har ikväll sett på Scrubs fyra timmar med Alex, jag är i Heavy Scrubs mode), kommer härmed en kort summering:

Måndag:
Musikhistoria med en lärare vid namn Lars Karlsson, som är vad han kallade "ungdomsålänning" och bad mig hälsa min far. Inte ens här i Helsingfors kommer jag undan det. Kursen vi går ska handla om modern musik, från Wagner och framåt i stort sett, men ironiskt nog blev hela första timmen en enda stor repetition, från gregoriansk musik fram till modernismen. Idag hade jag även min första gitarrlektion, där vi inte egentligen lärde oss att spela gitarr, utan lärde oss att lära ut att spela gitarr, fast alla inte kunde spela gitarr egentligen. Vilket är precis vad en lärare gör. Lär ut saker man inte egentligen har någon aning om.

Tisdag:
Teori, med samma Lars Karlsson. Tyvärr fortfarande ett ganska tråkigt ämne, även om Lasse är så nedrans begåvad att han nästan, nää-hästan (Dr. Cox-imitation), gör det lite intressant sina stunder. På eftermiddagen ett av ämnena jag sett mest fram emot: Fritt Ackompanjemang, med mästaren, my fellow Åland citizen, Camilla Heidenberg! Timmen var, som jag väntat mig, häftig och lärorik. Vi fick lära oss beat-kompet, som passar till många pop-klassiker, bland annat "Love is all around".

Onsdag:
Endast ett ämne, Röstvård och -behandling, där vi ska lära oss ta hand om rösten i den säkerligen oftast bullriga miljö vi kommer att arbeta i och inte överanstränga den, samt bli bättre talare. Läraren än en käck äldre dam vid namn Harriet.

Torsdag:
Gruppundervisning i sång, en kurs med syfte att slipa vår sångteknik genom att lära av och lyssna på varandra i gruppen. Vi skulle vara fyra, men endast två av oss kom. Många hade tydligen blivit förvirrade om vilken tid de skulle vara på. Så där stod jag, och Reetta, och skrålade. Annars kommer jag från och med nästa vecka att gå Grunderna i Rytmsektioninstrument (AKA Band-kursen) på torsdagar, där vi lär oss spela de olika typiska instrumenten som ingår i ett band: elgitarr, elbas, trummor. Should be fun.

Fredag:
Solfége, eller tonträffning, som man också kan kalla det. Som lugn start på terminen satte vi och analyserade ackorden till den kända ABBA-dängan "Take a chance on me" endast genom att lyssna på den. Vi fick istället ett berg med läxor att hantera. Det måste ju finnas ett sånt ämne också. För att avsluta veckan hade jag min första pianolektion.

Tam-taradaaa! Imorrn kommer lite info om studieveckans avslutning, nämligen de legendariska fuksiaiset för oss förstaårselever! You don't want to miss it!

A weird crystallizing moment.

Som studerande i Helsingfors, med båda mina studiebyggnader bortom gångavstånd, blir jag tvungen att åka buss ganska mycket. Minst en timme om dagen faktiskt. Imorse när jag steg på (56:an mot Haga, där jag stiger av och tar 550:an resten av vägen. I don't think we're in Mariehamn anymore...) kom jag plötsligt att tänka på buss-schaufförens yrke. Vilket monotomt jobb han måste ha. Stanna vid en hållplats. Folk stiger på men ingen hälsar. Köra vidare. Stanna. Köra. Stanna. Ändstation. Rökpaus. Köra åt andra hållet. Stanna och ja, ni förstår.

Plötsligt insåg jag hur jag skulle ogilla mig själv om jag blev fast med ett sådant yrke, där samma rutiner maler på, dag ut och dag in. Ett liv utan hjärngympa, och bara en busslinje att köra längs med, eller varför inte en kassa att mata varor genom, *beep..beep...beep*. Vilket slöseri med liv.

På samma gång blev jag plötsligt lite extra nöjd över utbildningen jag kommit in på. Vi hade en föreläsning idag, där vi bland annat, i små grupper, skulle diskutera den enkla frågan: Varför valde jag den här utbildningen? Varför vill jag bli musikpedagog? Svaren var många. Musiken har gett mig stor glädje, som jag gärna vill dela med mig av till andra. Som lärare lär man inte bara ut, utan man lär sig också av sina elever, och blir genom det en bättre musiker själv. Men främst av allt: variationen. Ingen elev är den andra lik, man måste vara konstant observant och hitta rätt inlärning för varje individ. Hjärngympan tar aldrig slut, och då lever man till fullo.

"Och så är det ju roligt med musik", som en annan sade.

Tom, tommare, studielägenhet. Kapitel 1

Peik Wilhelm Aspbäck och Alex Frans-Erik Kristian Westström blev våren 2010 antagna till varsitt läroinstitut, båda belägna i den magnifika finska huvudstaden. I jakten på tak över huvudet lyckades våra hjältar sedan hitta en godtycklig tvåa att dela på. Hösten därpå var det så dags för flytt. Detta är historien om två oerfarna, unga mäns äventyr, och en resa som skulle ta dem ut på hal is...

1.9 Inflyttning
Packningen väger utav helvete och är nästintill omöjlig att transportera i den hektiska kollektivtrafiken. Så går det när man försöker få ner sitt liv i några väskor. Skulle inte förvåna om något glas har gått sönder under resan. Bara det inte är min dödskallemugg, den gillar jag verkligen. Eller mina salt- och pepparkar med grismotiv (De passar ihop på det sättet att peppargrisen står och tar saltgrisen bakifrån. Jag ville ha gristema i köket, men Alex var inte lika uppspelt över den idén).

Vi kommer fram till dörren, Intiankatu 21A 015. Nyckeln passar inte. Vi testar flertalet gånger. Detta måste vara ett dåligt skämt. Alex far tillbaks in till staden och kommer tillbaka, en och en halv timme senare, med nycklar som passar. Halleluja. Vi har inga sängar, utan sover på våra täcken på golvet. Aj. Vi bor även på första våningen, utan några gardiner. Folk kan alltså samtidigt fritt se in på vårt taskiga sovarrangemang.

2-3.9
Frukost: Gröt på platt tallrik, eftersom vi inte har djupa tallrikar. Samtidigt kommer vi på att vi har köpt bönor, men vi äger ingen konservöppnare. Vi kan inte ens avnjuta vår billiga studentmat. På förmiddagen åker jag på tvådagarsläger med mina studiekamrater. Vi har en gay old time, men det hör inte till det här inlägget, det är en annan historia.

Vid min hemkomst har Alex köpt höga, mjuka, lyxiga, underbara luftmadrasser att sova på. Nästan som riktiga sängar!

Synten blir monterad och trakterad för första gången i lägenheten. Min pianopall blir en träpall vi hittade på sopstationen utanför. Varför kasta bort helt dugligt möblemang när andra kan ha nytta av det, tänkte vi.

4.9
Gardiner och några kuddar blir inköpta, och ett bord blir reserverat på Arabian kierrätyskeskus (återvinningscentral). Saker och ting börjar sakta falla på plats.

Alex och hans notoriskt klumpiga flickvän tappar peppargrisen i golvet (jag har absolut inga teorier om vem det kan ha varit, men... varför släppte du henne nära dem, vill du såra mig?).

Fortsättning följer...

För övrigt är alltså båda våra kärestan i staden för tillfället, ena från Borgå, andra från Åland. Vilket sammanträffande. Det blir en hård kamp om vem som vinner "REKLAM!" ikväll.