Nattlig ilska.

Jag måste sluta läsa Aftonbladet. Jag har en tendens att bli småstörd på den sortens journalistik de för, samt på det svenska folkets mentalitet. "Nyheten" här till vänster, som jag fann idag, är ett praktexempel på det här.

Socialdemokraternas nyvalde partiledare Håkan Juholt befinner sig alltså i yrväder nu, men inte för något som han själv gjort, nejnej, utan för något som hans fru gjort. Hon ska alltså ha stulit pengar från sin chef över en längre period, en ganska stor summa allt som allt faktiskt (ca 48 000 kronor) och blivit fast för det för fyra år sedan, i början av sin relation med mr Juholt. Får jag då fråga hur i helsefyr det här är en nyhet, samt hur det här ställer till problem för Juholt?

Grädden på moset kom dock när jag såg resultatet av den lilla gallupen nere i bild, och det visade sig att 36 % av svenska folket faktiskt känner mindre förtroende för Juholt som partiledare när detta kommit fram, samt att han borde berättat om sin flickväns bedrägeri innan han tillträdde. Men hur angår hans privatliv det svenska folket ett jävla jota?

Det här är en av aspekterna i politik som jag är så trött på, den här ständiga häxjakten på oheligheter i politikers privatliv. Jag ger blanka fan i hur en politikers privatliv ser ut, så länge han/hon gör sitt jobb bra. Är det inte därför man röstar på folk?

Låt oss säga att jag fick tjänsten som rektor för Ålands musikinstitut någon dag. Skulle jag då behöva hålla ett tacktal och säga "Jag tackar ödmjukast för tjänsten ni tilldelat mig, men ni ska sen veta, att jag snattade som ung och åkte fast, två gånger!"? Nej, och vet ni varför?

Because who the fuck cares.

Bas-Holger.

Ikväll spelar jag elektrisk bas, för första gången på scen någonsin. Jag är basist i bandet till Granhultskörernas vårkonsert ikväll klockan 18.00. Det blir idel klassiker i programmet: diverse barnlåtar, En helt ny värld, Abba-medley, you name it. Jag gillar att spela bas faktiskt, det kan komma att bli en framtida investering, när päängarna finns. För övrigt var ju basen ändå det enda instrumentet som jag flunkade i på tenten i bandkursen. Konstigt kan tyckas, men kvintcirklar ska man inte underskatta, om det är något jag lärt mig. De är djävulens avkomma.

Mina färdrutter för kvällen har jag planerat in i minsta detalj:

Till Granhult:
* 17.03 Buss nr 506 från Indiagatan till Böle tågstation
* 17.24 E-tåg från Böle tågstation till Grankulla tågstation
* 17.49 Buss nr 109 från Grankulla tågstation till Granhult

Tillbaka hem:
På något jävla vis.

15.03.2011

Denna dag kommer att bli känd i historien som... min 21-årsdag. Och vilken dag det har varit! Som tur är har jag varit framme med kameran under dagen, och kan härmed ge er min födelsedag i bilder. Peik's 21st birhtday, Greatest Hits...

På förmiddagen hade jag lektion i T-huset. Ute vid trappan stöter jag på Olli som genast brister ut i sång och tar en serenad för mig. Så går jag in till mitt klassrum. Där möts jag i sin tur av tvåstämmig gratulationssång från Pamela och Elin, SAMT två kladdkakor som Elin själv bakat. Motiven var listiga och lustiga, tyckte jag. (Vi åt upp Peik före lektionen.)

(Märk även födelsedagskortet, med en uggla som motiv. What else, liksom.)

Efter detta bar det av till Teaterhögskolan och dagens föreställning av Kander-Ebb-produktionen. Även där hade nyheten om mitt åldrande spridit sig som en löpeld. Folk sjöng för mig och jag blev uppkastad i luften som en riktig rockstar. Det måste också ha varit en av dagens höjdpunkter (get it? höhö...). Som om detta inte var nog bemöttes jag även här av godsaker och kort! Namnam.

(On the right, the lovely miss Tinja Sabel, one of many nice chaps on TeaK.)

Mina föräldrar hade kommit till staden denna dag också, dels för att fira mig och dels för att se den episka musikteatern. När vi sedan varit ute på stan, ätit middag och umgåtts som familj tog vi en sista stund på deras hotells pub. Då plötsligt beställer far min in en flaska äkta champagne! 65 euro, gott folk! Hälligud, man vågade ju knappt dricka av det.
(Men det var fans så gott, ska jag säga er.)

En dag av många minnen, framförallt att lilla jag är så ihågkommen. Jag tackar ödmjukast alla som gratulerat mig idag, det uppskattas stort!

Pulkhyckleri

Denna krönika hade blivit bortglömd i arkiven och publicerades inte här, men hursomhelst.
Publicerad i Nya Åland 19.2.2011, mig veteligen (?)

Pulkhyckleri

Det har varit en riktigt ordentlig vinter i år, igen. Vädergudarna har varit på lekhumör och skänkt oss till och med rekordmängder snö på sina ställen, bland annat i min Helsingforsbördiga hemtrakt Gumtäkt (låter inte namnet på något sätt väldigt…äckligt? Jag får ett uns av obehag av att säga var jag bor än idag.). När det denna vinter fallit så mycket av dessa vita, härliga iskristaller, har säkert många unga för länge sedan länsat förrådet på pulkor, snöbrädor och stjärtlappar eller vad de häftiga nu åker på nuförtiden. Jag skulle dock här vilja hytta ett varningens finger (följt av barskt mumlande och fladdrande skägg) åt ungdomen: Åk försiktigt där i backarna. Annars kan det gå tokigt.

Jag minns nämligen från min egen ungdom hur det kunde gå till. Jag var ingen ängel i pulkabacken, och lika lite var ofta mitt sällskap i branten. Det var en skam över min barm, egentligen, hur vi betedde oss. Vi kom till backen, utan yllestrumpor och ordentliga vantar. Reflexer hade vi inte heller. Inte tog vi en redig titt på backens skick i förväg, vi bara åkte. Och så lekarna vi lekte! Det var rentav livsfarligt. Ibland åkte vi tåg med kälkarna fastbundna i varandra. Ofta brukade den främsta kälken i tåget tvärbromsa och svänga hastigt åt något håll, vilket skickade de andra kälkarnas passagerare flygande som vantar i backan. Livsfarligt, säger jag. Andra tillfällen kunde vi åka ner med två rattkälkar, två pågar på var kälke, och hela vägen ner bara försöka trycka det andra ekipaget ur backen. Det slutade många gånger i halsbrytande kollisioner mot träd och stenar. En skam, vill jag mena. En gång minns jag när jag styrde ena kälken, och vi brakade in i en tall, pang på rödbetan. Killen bakom mig kom flygande ovanför, och kälkens framskena bröts av på mitten. Jojo, det gick vilt till, må ni tro!

I mina hemtrakter fanns också en rejält brant och ganska lång gränd som vi åkte i. Jag tänker inte ge grändens namn och ge flera ungar förryckta idéer, för den var såklart inte tänkt som pulkbacke, men inte brydde vi oss om det. Vi var unga och våghalsiga, ett slags höghastighetens konnässörer. När snön låg hög utmed grändens kanter byggde vi till och med ramper vid sidan av vägen. En bra ramp kunde bli ett heldagsprojekt under jullovets frihet. Vi mätte noggrant upp lutningen, längden, den beräknade nedslagsytan. Och så man flög sen, när man kom där i full galopp och tog sats upp på rampen! Det kändes som att man aldrig skulle komma ner! Jo, det var tider det... *suck*...

Öhm...men jo, barn! Gör såklart inte på det här viset. Nejnej. Reflexer och varma kläder. Hjälm på huvve och vett i skallen. Gör som jag säger, inte som jag gör, som de vuxna alltid uttrycker det.