Treeni-äijä.

Jag förstår det inte riktigt, men det är något med att vara på Åland som har återuppväckt styrke- och konditionstränaren i mig (om det någonsin funnits någon stark sådan sida av min personlighet). Jag har vid ett flertal tillfällen under dessa veckor varit ute, sprungit, styrketränat och spenderat kvalitetstid på basketplanen. Och det känns riktigt bra att ta hand om sin kropp på det här viset.

Nu, efter ännu ett av ovan nämda pass, ska det sitta fint med en lång dusch och grynost!

Much lööv, Päjk

Maj på Åland no 2

Idag var jag för första gången för säsongen in charge i butiken, om man säger så. Chefen var borta och jag var försäljaren med mest erfarenhet. Och visst blev cyklar sålda, det var en helt bra lördag.

Annars tänker min helg nu bestå av tre huvudingredienser: Data- och Tv-spelsnördande med Yousef, Eurovision Song Contest ikväll och HOCKEY-VM-FINAL imorgon! Fan vad jag är pepp, som fjortisar brukar säga! Finland-Sverige kan ju bara betyda en episk match, jag vet inte hur jag ska kunna betjäna på måndagen som jag kommer att skrika imorgon. Och semifinalen var ju bara så vacker att se. Finland går in i finalen med mycket goda möjligheter, tycker jag.

Det här målet har väl de flesta sett redan mer än en gång, men jag får bara inte nog av det. Min mancrush för Mikael Granlund har nu nått nya höjder. Vilket lirare!

Hockey-koma.

Det skulle man kunna kalla vad jag befinner mig i. Denna vecka vet jag redan nu att det inte kommer att bli mycket sjungande, spelande, eller ens umgänge med vänner. För nu är det slutspel i Hockey-VM och det betyder att varje dag kommer det matcher jag tycker är intressanta och gärna ser. Nu är jag i ett hem med en TV och går inte direkt på minutschema som under läsåret dessutom.

Nu kan jag inte skriva mer, Tjeckien-USA fortsätter. Jag lämnar er med ett av mina starkaste och finaste hockey-minnen.

Maj på Åland no 1

Som den otroliga partner jag är, tänker jag på begäran av min Ina (även hon en ganska god partner, om jag får säga det själv) göra ett tappert försök att återuppliva denna blogg. För när man tillfälligt är på olika orter, vad för bättre och framförallt mer romantiskt sätt finns det att veta vad den andra gör än just via blogosfären?
(Jag utmanar dig att göra samma sak, Ina!)

Jag har en massa saker att skriva om, egentligen. Inte bara om vad som händer just nu i mitt liv, utan också vad som har hänt de senaste månaderna. Jag har ju nämligen inte varit en exemplarisk bloggare, och ganska mycket har hunnit hända. Tyvärr orkar jag inte skriva allt på en gång, så jag tänker skapa följande system: Inlägg med Maj på Åland i rubriken handlar om mitt liv från dag till dag, just nu, andra inlägg handlar om andra saker. Sedan skriver jag när jag har lust bara, och om det som jag har lust att skriva om. Skitenkelt.

Senaste helgen gick alltså flyttlasset från Helsingfors tillbaka till Åland över sommaren. Jag har ganska långt samma plan som förra sommaren: ett roligt dagjobb (på City Sport och Cykel) och ett infernaliskt roligt kvällsjobb (som musiker på Arken Garden). Kvällsjobbet lär bli intressant den här sommaren dock. Vi hade möte igår med artistbokaren på Arken, och som det ser nu har Berry High 27 gigdatum men väldigt få datum som alla bandmedlemmar faktiskt har möjlighet att spela på. Själv gjorde jag mig så pass fri i sommar att jag kan delta alla dagar, men på många av datumen kan det bli tal om olika varianter av Berry High, eller bara jag, Emil och Johan som trio. Hur som helst lär det bli kul, och jag kanske får chansen att ta roll som leadsinger då och då, vilket skulle vara inte bara kul, utan ge mig ovärderlig erfarenhet också.

Två dagar av sommarjobbet har hunnit gå, och jag vet väl inte vad jag ska säga om det egentligen, det knallar på. Snart börjar det ju bli någon ordning i affären dessutom, när jag är tillbaka!

Det var väl allt för denna gång.
På återseende.

Nattlig ilska.

Jag måste sluta läsa Aftonbladet. Jag har en tendens att bli småstörd på den sortens journalistik de för, samt på det svenska folkets mentalitet. "Nyheten" här till vänster, som jag fann idag, är ett praktexempel på det här.

Socialdemokraternas nyvalde partiledare Håkan Juholt befinner sig alltså i yrväder nu, men inte för något som han själv gjort, nejnej, utan för något som hans fru gjort. Hon ska alltså ha stulit pengar från sin chef över en längre period, en ganska stor summa allt som allt faktiskt (ca 48 000 kronor) och blivit fast för det för fyra år sedan, i början av sin relation med mr Juholt. Får jag då fråga hur i helsefyr det här är en nyhet, samt hur det här ställer till problem för Juholt?

Grädden på moset kom dock när jag såg resultatet av den lilla gallupen nere i bild, och det visade sig att 36 % av svenska folket faktiskt känner mindre förtroende för Juholt som partiledare när detta kommit fram, samt att han borde berättat om sin flickväns bedrägeri innan han tillträdde. Men hur angår hans privatliv det svenska folket ett jävla jota?

Det här är en av aspekterna i politik som jag är så trött på, den här ständiga häxjakten på oheligheter i politikers privatliv. Jag ger blanka fan i hur en politikers privatliv ser ut, så länge han/hon gör sitt jobb bra. Är det inte därför man röstar på folk?

Låt oss säga att jag fick tjänsten som rektor för Ålands musikinstitut någon dag. Skulle jag då behöva hålla ett tacktal och säga "Jag tackar ödmjukast för tjänsten ni tilldelat mig, men ni ska sen veta, att jag snattade som ung och åkte fast, två gånger!"? Nej, och vet ni varför?

Because who the fuck cares.

Bas-Holger.

Ikväll spelar jag elektrisk bas, för första gången på scen någonsin. Jag är basist i bandet till Granhultskörernas vårkonsert ikväll klockan 18.00. Det blir idel klassiker i programmet: diverse barnlåtar, En helt ny värld, Abba-medley, you name it. Jag gillar att spela bas faktiskt, det kan komma att bli en framtida investering, när päängarna finns. För övrigt var ju basen ändå det enda instrumentet som jag flunkade i på tenten i bandkursen. Konstigt kan tyckas, men kvintcirklar ska man inte underskatta, om det är något jag lärt mig. De är djävulens avkomma.

Mina färdrutter för kvällen har jag planerat in i minsta detalj:

Till Granhult:
* 17.03 Buss nr 506 från Indiagatan till Böle tågstation
* 17.24 E-tåg från Böle tågstation till Grankulla tågstation
* 17.49 Buss nr 109 från Grankulla tågstation till Granhult

Tillbaka hem:
På något jävla vis.

15.03.2011

Denna dag kommer att bli känd i historien som... min 21-årsdag. Och vilken dag det har varit! Som tur är har jag varit framme med kameran under dagen, och kan härmed ge er min födelsedag i bilder. Peik's 21st birhtday, Greatest Hits...

På förmiddagen hade jag lektion i T-huset. Ute vid trappan stöter jag på Olli som genast brister ut i sång och tar en serenad för mig. Så går jag in till mitt klassrum. Där möts jag i sin tur av tvåstämmig gratulationssång från Pamela och Elin, SAMT två kladdkakor som Elin själv bakat. Motiven var listiga och lustiga, tyckte jag. (Vi åt upp Peik före lektionen.)

(Märk även födelsedagskortet, med en uggla som motiv. What else, liksom.)

Efter detta bar det av till Teaterhögskolan och dagens föreställning av Kander-Ebb-produktionen. Även där hade nyheten om mitt åldrande spridit sig som en löpeld. Folk sjöng för mig och jag blev uppkastad i luften som en riktig rockstar. Det måste också ha varit en av dagens höjdpunkter (get it? höhö...). Som om detta inte var nog bemöttes jag även här av godsaker och kort! Namnam.

(On the right, the lovely miss Tinja Sabel, one of many nice chaps on TeaK.)

Mina föräldrar hade kommit till staden denna dag också, dels för att fira mig och dels för att se den episka musikteatern. När vi sedan varit ute på stan, ätit middag och umgåtts som familj tog vi en sista stund på deras hotells pub. Då plötsligt beställer far min in en flaska äkta champagne! 65 euro, gott folk! Hälligud, man vågade ju knappt dricka av det.
(Men det var fans så gott, ska jag säga er.)

En dag av många minnen, framförallt att lilla jag är så ihågkommen. Jag tackar ödmjukast alla som gratulerat mig idag, det uppskattas stort!